Min intention när jag satte mig här vid bloggen idag var att berätta lite om mina första två dagar på VFU:n men något annat dök upp som jag känner mer för just nu.

Jag har fått en kommentar från en ny person på min blogg idag och nyfiken som jag är måste jag ju undersöka närmare vem som tittar förbi. Jag kom in på Maddos sida, en kompis till Kickan nere i Göteborg. Jag skummade igenom hennes sida lite och fastnade på ett inlägg om döden... Hon hade i det inlägget länkat till en vän som just nu går igenom något som jag bara inte kan förstå! Ena dagen bloggar hon om lycka, om hur livet är så underbart, om planerade förlovningar och om sin kärlek. Andra dagen bloggar hon om djup sorg, sorg över att hennes soulmate har gått bort.

När jag sitter där och läser så trillar tårarna på rad, de byggs upp till en liten fåra längst med mitt ansikte och jag kan för mitt liv inte förstå att jag för inte mindre än 30 minuter sedan gnälde på min man, varför ska jag göra det? Varför kan man inte bara få älska varandra och vara glad för alla minuter som man får spendera med varandra? För en dag tar det faktist slut, det är inte ett kanske, det är så! Vi kan alla hoppas att det är precis som Johan säger (fter att ha läst livsödet hos denna man och inser att jag inte tänker släppa honom ur mitt krampaktiga grepp som jag fattat runt hans hals) du kan vara lugn, jag tänker inte lämna dig, inte då på 80 år.

Men visst, jag skulle nog inte kunna leva med tanken att varje dag kan vara den sista, men jag får i alla fall en tankeställare, behöver jag verkligen ställa alla "krav" som jag gör? Eller kan jag kanske nöja mig att älska honom? För det vet jag ju, att han älskar mig.

Vad jag försöker säga, alla diskussioner kanske inte är nödvändiga att ta, det kanske är viktigare att älska varandra villkorslöst.

Jag älskar dig Johan, jag ser verkligen fram emot att förtsätta med det i 80 år till!

Det var mitt "nickname" på Lunarstorm och kontot finns inte längre!

Jag skulle bara för skojs skull logga in och kolla lite på min lunarsida, men den finns inte! Mina ord finns inte kvar!!! Jag var rätt duktig på att skriva i den dagboken men nu är allt borta! Det känns tomt på något konstigt vis, men men man ska ju ändå blicka frammåt istället för att gräva i det förflutna. Jag lämnar mina spår här istället.

Vilket påminner mig, jag måste spara min gamla blogg på något sätt, så att jag inte tappar bort mina ord en gång till...

Ännu ett akutbesök till sjukhuset, efter en åter igen mycket plågsam kväll.
Diagnosen sedan tidigare "irriterad magsäckslemhinna" aka magkatarr (fick Johan veta ikväll) har fallerats och istället utbytts mot galla, igen, som de misstänkte redan från början. Eftersom han har haft så många anfall under en rellativt kort tid (i galla mått mätta) så är det nog operation som gäller. Men det är ju upp till Johan, han skulle visst få träffa en specialist som skulle kunna svara bättre på hans (våra) frågor, men vi vet dock inte när.
Det ska i alla fall bli mycket intressant att få svar på alla frågor, samt hoppas på att vi snart har sett det sista av Johans besvär!

God natt

Minns ni de filmerna? Vissa utav oss kanske gör det i alla fall. Men hur som helst, de hade i alla fall en lite trudelutt som spelades någonstans i filmerna (det minns jag dock inte helt) där en rad i texten var: Who ya gonna call? Ghostbusters! Meningen med det hela var att om man stötte på problem i spökklass så var det dem man skulle ringa.
Nu kanske ni undrar var jag vill med detta, men det är faktisk så att jag har min egen ghost buster, vem kan man undra? Jo min mamma.
Varför?
Jo, min underbara lilla dotter blev sjuk idag, dagis ringde och sa att hon hade feber varpå jag drog på mig skorna och hämta hem mitt lilla hjärta. Problemet som uppstod då är att imorgon har jag seminarium hela dagen (8.15-14.30) och Johan kan bara inte vara borta från jobbet. Vem ringer jag då? Jo ghost buster! Hon kommer där i sin mörkblå bil, inglidandes som en superhjälte och räddar oss från katastrofen. Min mamma är den bästa!
Problemet löst och det kunde inte ha blivit bättre, Elvira kommer bli så bortskämd den lilla donnan.

Jag älskar min mamma :)

Sovsött på er alla, det har jag tänkt göra!

Jo, i helgen har vi varit familjen hurt.
I fredags besökte jag och Elvira tillsammans med Malin och Jakob Leos lekland, vi busade, vi skojjade, vi sprang och vi kanade. Tills både barn och mödrar var blöta i svett. Tokroligt hade vi! Malin som då hade en kamera med sig fotade lite och placerade lite bilder på sin blogg.
I går (lördag) så beslöt vi oss äntligen för att lägga lite pengar på en kamera, vi hade tänkt köpa en efter att vi klarat av en månad utan allt som jag nämt tidigare, men vi beslöt oss för att ta ut segern i förskott.
Men varför i hela friden har vi köpt en kamera kanske ni nu undrar, för som många av er vet så finns en mkt fin digital systemkamera i mina ägor. Jo för att den har visat sig dra ohygligt med batteri och står för det mesta oladdad, inte enbart av ren lathet från vår sida utan för att batterierna har en tendens att ladda ur sig själva när de inte används. Vilket betyder att när de dära ögonblicken dyker upp, ni vet ögonblicket som gör att alla inom räckhåll dyker efter kameran för att föreviga det hela, så startar vi kameran och det enda vi möts av är en batterilampa som blinkar tomt mot oss. Ögonblicket är då över och det blev ingen kort. I riktigt desperata stunder har min mobil fått vara lösningen, men faktum är att de bilderna blir inte så mkt att hänga i julgranen. Om man nu inte bara tittar på dem i mobilen, för då är de ju i sitt rätta format. Så vi har helt enkelt bestämt oss för att köpa en kamera som ska fånga dessa ögonblick åt oss.
Varför blir vi då familjen hurt?
Jo, vi tog nämligen inte bilen till Elgiganten där kameran inhandlades utan vi promenerade! Det kanske låter som världens bedrift, det var det inte, men det var mkt längesedan familjen Wessung promenerade tillsammans några längre sträckor. Det blev totalt 5km den dagen.
Idag då? Jo då efter att hela familjen hade grillat ute på gården med familjen Karlsson så fick Elvira leka hemma hos Jakob ett tag medan mor och far gav sig ut på Älgsafari. Alltså tog på sig skidorna och åkte ut på björsbyfjärden där vi stötte på en älg som stod och mumsade i lugn och ro på lite ungbjörkar, när vi var som närmast skiljde det endast 15 meter mellan oss och mr älg. Jag har sett älgar förut, men jag måste medge att det känndes verkligen supermäktigt, närkontakt med skogens konung, det upplerver man inte varje dag. Men tror ni att vi hade med oss våran nya fina kamera då? Neeeeeeeeeeeeej, det hade vi inte, vi var ju faktiskt ute för att åka skidor. Det blev tillslut i alla fall 3 km ospårat (ja, det var på skoterspår men ändå).

Elvira äter turkisk yoghurt med bananer och russin

Hjälper till med tvätten

Åker pulka med pappa

Johan önskar att han vore 7 igen

Mammor med barn fikar korv och varm choklad

Svettiga och ny hurtade

---

Jag hade ytterligare tre bilder att bjuda på men blogg.se och deras bilduppladdningsfuntion kruppade ihop så bilderna får bli en annan gång.

Jag bjuder på en film istället:
 

Jag är så less, jag blir aldrig helt frisk efter mina förkylningar längre! Å det som är så störigt är att det bara sitter i näsan. Näsan är tät ständigt och jämt. Suck!
Johan pratade någonting om att det kanske beror på mögel i lägenheten, det skulle faktiskt kunna vara så, jag menar något är jag ju allergisk mot, det vet vi ju redan, så varför inte mögel?
Sockerfri då? Jo, jag och Johan beslöt oss för att ha en månad i plåga, alltså en månad utan godis, chips, läsk, max och hemkörd pizza. Vi beslöt oss också för att bli bättre på att ha grönsaker till alla måltider samt att fredag lunch är den enda måltiden under en vecka som vi inte äter hemlagat (om man nu inte blir bjuden förståss, gratis mat kan väl ingen säga nej till...).
Å vet ni vad? Det har faktiskt gått bra. Idag har vi haft de reglerna i 11 dagar. Visst har det varit tungt ibland, som för Johan när han går på kurs och de bjuder på massa bullar och när de på jobbet bjuder laget runt på semlor. Eller som för mig som hela förra veckan satt i ett fik och pluggade nästan var enda dag. Men det är ju faktiskt det som är meningen, det blir ju inga svårigheter med att undvika saker om man inte ser dem.
Men hur vi egentligen tänkte när vi valde att ta just denna månad, det vet jag inte riktigt, för vi kommer ju både missa gelehjärtan och chokladhjärtan på alla hjärtans dag OCH semlor på fettisdagen. Men fixar vi det så har vi ju gjort det jävligt bra. Eller hur?!

Igår gjorde jag något mycket nödvändigt men något gode dumt.
Jag och Jenny bestämde oss för att skriva färdigt brevet till VFUn igår, klockan 8 på kvällen. Jag var hos Jenny vid nio och halv tio startade vi. Det mina kära vänner var nog inte den klokaste idéen vi har fått genom våra liv. Vi var nämligen klar HALV TVÅ. vet ni hur länge sedan det var jag satt uppe på nätterna och pluggade? Innan Elvira så var det lika vanligt som att äta kaka till kaffet, det hände lite nu och då med andra ord.
Skillnaden mellan DÅ och NU är att då kunde jag sova ut på morgonen, eftersom jag hade varit så duktig och jobbat på natten. Nu vaknar Elvira halv åtta, trotts att jag provade med tankeöverföring igår vid halv två att hon skulle ta sovmorgon. Jag antar att hon inte lyssnade...
Men men, jag kom i alla fall upp ur sängen, något vimsig och snurrig, men barnet är i alla fall på dagis nu och det gick faktiskt rätt smärtfritt, hon är ju som en liten ängel på mornarna dotra min.
Rätt komiskt när vi kom dit, inga barn i sikte, Marja (förskolepedagogen), Ove (vikarie) och Erik (Marjas son, men jag tror att han går BF och har sin VFU på avdelningen). Snacka om att hon fick uppmärksamhet när hon kom. Men innan jag hade lämnat byggnaden hade barnen fyrdubblat sig så efter frukosten fanns det nog gott om lekkamrater.
Idag händer det grejer, i vanlig ordning. Halv tio ska jag träffa Petter och Jenny i skolan för att opponera på ett arbete i psykiatri. Klockan 10 ska jag träffa en lärare och diskutera lite om betygen på VFUn. Klockan 11.45 ska jag, Jenny och Petter sätta oss i bilen och köra till Piteå, för att klockan 12.30 möta Ulrika och Lena på Shell, som sedan ska visa vägen till RSMH där vi ska vara klockan 13 för ett studiebesök. Sen får vi väl se vad dagen har att bjuda på utöver det.

Nu måste jag göra mig klar om jag ska vara i skolan halv...

Min blogg har fått ett facelift, av egen hög person.
Snälla säg lite vad ni tycker om den, gärna lite konstruktivt, så det kan bli den bästa bloggen i hela världen! :)
Idag, eller snarare NU, ska jag skriva ett brev som sedan ska skickas till min praktikplats, så de får veta lite vem jag är å så. Sen så ska jag ta på mig skidorna för pjäxorna har jag redan på mig (!) och åka ett mkt litet varv uppe på ormberget det mina vänner, det ska bli lovley!

Kunde jag göra hemsidor, nu när jag verkligen har en idé och skulle vilja skapa en egen så kan jag inte längre.... BLÄ

Trots att jag har sagt att jag ska sluta lägga upp bilder på bloggen så måste jag bjuda er på denna lilla bildserie:













Skon placerade jag där bara för att ni skulle få en liten referens om hur mkt snö det verkligen är. Och det ska ni veta att innan ACC var här och slet som ena djur för att få undan snön så hade faktiskt min granne så här högt med snö utanför sin dörr. Det är inte lika kul att stiga upp alla morgnar kan man säga :)
Men jag måste ändå säga att jag njuter, njuter av att jag bor i norrland, njuter av att bli mjukt omfamnad av snön medan den sakta ramlar ner från ovan, njuter av att det biter i kinderna medan jag går mot dagis, njuter av den friska luften som gör vilken människa som helst pigg och klar i knoppen. Ja, jag njuter.
När vi nu lix är inne på ämnet njutning så måste jag ju också berätta att jag har en dotter, vilket ni såklart visste, men visste ni att hon är den sötaste och underbaraste lilla plutt i hela denna stora vida värld? Ni kanske inte håller med mig allihopa, men jag har i alla fall under den gångna helgen kärleksförklarat mig för min dotter.
Hon skiner som solen, hon har guldiga små lockar som taget från huvudet på en ängel, hon skrattar så gott att både mamma och pappa blir alldeles varma inombords. Hon är helt klart det goaste som finns.  Dessutom har jag under helgens gång insett att hon har blivit långhårig pluttan så nu, om man tvivlade förr, går det verkligen se att hon är en liten tjej. Lite bildbevis:



    
Men ni ska tro att det inte är så lätt att hänga med en 15månaders tjej för att hinna ta ett foto, hon tyckte ju såklart att det var superroligt att mamma sprang och jagade henne med kamera och mobil i högsta hugg!!
  

Igår fick jag en liten blyg fråga: Tycker inte du att det var längesedan du uppdaterade din blogg?

Svar: JO! Det tycker jag verkligen och jag skulle verkligen vilja uppdatera den oftare, men vad gör man. Finns inte tiden så finns inte tiden.

Egentligen så har jag så sjukt mycket att berätta, så sjukt mycket som jag skulle vilja få nedskrivet men jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja.... Jag börjar med idag.

Dagen som ligger framför mig:
Just nu sitter jag i B-husets fik och dricker lite kaffe, medan jag uppdaterar mig lite på world wide webb. Jag insåg just att det börjar ramla in lite folk här så för att inte fastna i att lyssna på vad alla intressanta människor runt omkring pratar om så löste jag det hela med lite musik. Ur mina hörlurar flyter nu Martin Stenmarks honungslena röst, what a man, what a man.
Varför sitter jag i fiket? Jag väntar på Jenny, vi ska ses klockan nio, Petter skulle egentligen också ha varit här då, men han insåg sent igår att han hade uppföljning på sina nya linser så jag och J får helt enket klara oss utan honom ett tag. Vi ska ägna förmiddagen och en del av eftermiddagen till att påbörja våran rapport i psykiatri. Ett klientfall där vi ska ska hålla focus på att beskriva vårt kliniska resonemang. Vi fick Sara, Sara mellan två världar, en film från -88 (då var jag två år) med en typ av självporträtt av en kvinna i 60års ålder som har levt på mentalsjukhus i 40 år (skönt att Sverige har utvecklats). Rapporten ska i alla fall omfatta 9 sidor och nummer två i raden av fyra rapporter som i princip ska vara klara när vi går ut på praktik vecka nio.
SEN mina kära vänner så ska jag på Elviras första "utvecklingssamtal", ordet kanske inte är helt rätt, men vi (om Johan hinner hem från Kalix och får möjlighet att gå från jobbet ett tag) ska få en liten sammanfattning om Elviras första tid på förskola, hur hon verkar trivas och hur det går för henne. SPÄNNANDE!!
Man hade ju kunnat hoppats att dagen skulle ta slut där, men inte det ska ni veta, nej nej. Jag och Elvira kommer hur som helst gå hem efter samtalet, förbereda lite hemma, leka lite, inte laga någon mat, för vi (jag och Johan) har varit förutseende och lagat lådor till dagens middag, eftersom JAG ska på kårfullmäktige klockan 17.
Vad är då kårfullmäktige? Jo det är det högsta beslutande organet i Luleå studentkår. Där sitter jag med och röstar igenom vad vår kära studentkår främst ska jobba med. Då tänkter säkert ni, "då är hon hemma till 18, lagomt i tid för att umgås lite med hennes dotter innan snuttan ska vara i säng och sova där vid 19" men då tänker ni FEL. Vi ska nämligen på detta KF besluta om hurvida våra medarbetare på universitetstidningen ska få "lön" eller inte och med tanke på att inom kårerna är det endast kårstyrelserna som har lön (Vilka jobbar heltid med det arbetet = ett års studieuppehåll) så känns det kanske lite snett att de som fixar ut vår tidning också ska få betalt, då ingen annan som engagerar sig lika mkt får betalt. DET mina vänner kommer bli en långdragen diskussion, tror jag.
Som om inte det vore nog så ska vi också diskutera om vi ska byta plats på omtentaperioden innan jul med tentarperioden efter jul, vilket OCKSÅ kommer bli en långdragen diskussion. Jag kommer med andra ord vara hemma tidigast 20.00, TIDIGAST.

Så ser min dag ut idag. Det ska bli en ytterst spännande och stimulerande dag, jag kommer förmodligen dö av utmattning hemma i min säng där vid halv tio. Bara så att ni vet ;)