Fortfarande vaken...
2010-01-11 -|- 05:33:26Jaha, det blev ingen sömn i natt. Jag vet faktiskt inte alls varför jag gör såhär. Visst har jag varit vaken sent förut innan jag kunnat somna, men en hel natt?!
Jag har i natt fördjupat mig i vissa ska vi säga politiska bloggar. Eller inte politiska bloggar heller utan snarare mänskliga ödens bloggar.
Först så började jag läsa pappabloggar, om pappor som slåss för sina rättigheter att träffa sina barn. Pappor som oskyldigt anklagas för att antingen misshanda mamman eller övergripa sig på barnet, allt för att mamman ska få ensam vårdnad.
Jag förstår faktiskt inte hur en mamma kan vara så självisk. Jag upplever att sedan jag fått barn börjat se världen inte bara från mitt perspektiv utan även från andras, då jag inte längre anser mig vara den viktigaste personen i rummet längre :)
Jag förstår inte hur man som mamma önskar att ens barn inte ska ha kontakt med sin pappa, förvisso om karln verkligen är en misshandlande/förrgripande far förstår jag men om killen är normal, men du helt enkelt inte lägre delar åsikter med honom längre. Jag fattar inte.
Du som mamma kan aldrig fylla utrymmet som både mamma och pappa. Då hade det ju inte behövts två för att skapa.
Sen kom jag in på historien om gömda, som också handlar om just detta. En pappa som blir oskyldigt anklagad och en mamma som agerat helt sinnessjukt.
VEM tänker på barnen?
Tydligen inte ens socialen.
Läste också om en man som blev oskyldigt anklagad för att misshandla sin sambo, polis kommer in mitt i natten (när paret sover) och efter förhör med dem båda och läkarundersökning av kvinnan framkommer att ingen misshandel skett. Fick de åka hem? Nej, mannen häktades i alla fall och kvinnan tvångsomhändertogs (och blev således omydigadförklarad) kvinnan var gravid med parets gemensamma barn och fick under 5 månaders tid inte bo hemma hos sin man utan utsattes för påtryckningar och hot från socialtjänsten att hon skulle anmäla sin man.
My god.
Hur f*n vet vi att det inte är stolpskott hela bunten som sitter och styr socialtjänsten i vår kommun?? Hur vet vi att vi kommer bli rättvist behandlade den dag vi kanske behöver hjälp?
Det kan vi inte veta.
http://daddys.blogg.se/
http://mikael.netroots.se/
Läs deras öden och inse hur lyckligt lottade ni är som inte måste slåss mot världen för att få umgås med ditt barn.
Jag har i natt fördjupat mig i vissa ska vi säga politiska bloggar. Eller inte politiska bloggar heller utan snarare mänskliga ödens bloggar.
Först så började jag läsa pappabloggar, om pappor som slåss för sina rättigheter att träffa sina barn. Pappor som oskyldigt anklagas för att antingen misshanda mamman eller övergripa sig på barnet, allt för att mamman ska få ensam vårdnad.
Jag förstår faktiskt inte hur en mamma kan vara så självisk. Jag upplever att sedan jag fått barn börjat se världen inte bara från mitt perspektiv utan även från andras, då jag inte längre anser mig vara den viktigaste personen i rummet längre :)
Jag förstår inte hur man som mamma önskar att ens barn inte ska ha kontakt med sin pappa, förvisso om karln verkligen är en misshandlande/förrgripande far förstår jag men om killen är normal, men du helt enkelt inte lägre delar åsikter med honom längre. Jag fattar inte.
Du som mamma kan aldrig fylla utrymmet som både mamma och pappa. Då hade det ju inte behövts två för att skapa.
Sen kom jag in på historien om gömda, som också handlar om just detta. En pappa som blir oskyldigt anklagad och en mamma som agerat helt sinnessjukt.
VEM tänker på barnen?
Tydligen inte ens socialen.
Läste också om en man som blev oskyldigt anklagad för att misshandla sin sambo, polis kommer in mitt i natten (när paret sover) och efter förhör med dem båda och läkarundersökning av kvinnan framkommer att ingen misshandel skett. Fick de åka hem? Nej, mannen häktades i alla fall och kvinnan tvångsomhändertogs (och blev således omydigadförklarad) kvinnan var gravid med parets gemensamma barn och fick under 5 månaders tid inte bo hemma hos sin man utan utsattes för påtryckningar och hot från socialtjänsten att hon skulle anmäla sin man.
My god.
Hur f*n vet vi att det inte är stolpskott hela bunten som sitter och styr socialtjänsten i vår kommun?? Hur vet vi att vi kommer bli rättvist behandlade den dag vi kanske behöver hjälp?
Det kan vi inte veta.
http://daddys.blogg.se/
http://mikael.netroots.se/
Läs deras öden och inse hur lyckligt lottade ni är som inte måste slåss mot världen för att få umgås med ditt barn.
Varför blogga?
2010-01-07 -|- 23:13:26Ibland undrar jag varför jag bloggar.
Är det för att jag vill dela med mig av mitt liv till de som är intresserade av vad vi gör?
Är det för att jag vill ha bekräftelse på att jag är intressant?
Är det för att jag vill lufta tankar och känslor någonstans?
Är det för att jag har något att berätta och vill berätta det för någon?
Kanske är det alla fyra av ovanstående punkter.
Saker som jag aldrig skulle göra på min blogg:
Hänga ut någon, på grund av personers åsikter eller beteende.
Publicera bilder som jag inte är ägare till eller som på något sätt är osmickrande för personerna på bilderna + om någon ber mig att inte lägga upp bilder på personen, så kommer jag inte heller göra det.
Skriva osanning.
Något som jag skulle vilja göra men inte heller kommer att göra:
Skriva hur jag känner när vissa saker och ting händer, framförallt när jag blir besviken eller arg på andra personer. Eftersom jag vill inte att du som läser min blogg ska oroa dig för vad jag kanske skriver om just dig och hur du agerade i en viss situation. Eftersom en situation eller diskussion har alltid två sidor och om jag delger min sida, så blir inte det en rättvis bild varpå jag påverkar personer att se saker från min syn.
Men ibland hade det faktiskt varit skönt att få skriva om just sånna saker, saker som gjort mig riktigt arg, ledsen eller besviken, just för att det är min blogg och mina känslor.
Men varför skapa onödiga diskussioner om något som egetligen bara förstoras upp av mig?
Så varför blogga?
För att berätta om saker som gör mig lycklig, som gör mig glad.
För att ni som läser (och förhoppningsvis är lite intresserade av mig och min familj) ska få fortsätta läsa om mig.
För att ni som läser ska få fortsätta att ge mig den bekräftelse som jag tydligen vill ha.
Och slutligen, för att visa bilder på mig, min familj och andra roliga/tråkiga saker som händer oss.
Är det för att jag vill dela med mig av mitt liv till de som är intresserade av vad vi gör?
Är det för att jag vill ha bekräftelse på att jag är intressant?
Är det för att jag vill lufta tankar och känslor någonstans?
Är det för att jag har något att berätta och vill berätta det för någon?
Kanske är det alla fyra av ovanstående punkter.
Saker som jag aldrig skulle göra på min blogg:
Hänga ut någon, på grund av personers åsikter eller beteende.
Publicera bilder som jag inte är ägare till eller som på något sätt är osmickrande för personerna på bilderna + om någon ber mig att inte lägga upp bilder på personen, så kommer jag inte heller göra det.
Skriva osanning.
Något som jag skulle vilja göra men inte heller kommer att göra:
Skriva hur jag känner när vissa saker och ting händer, framförallt när jag blir besviken eller arg på andra personer. Eftersom jag vill inte att du som läser min blogg ska oroa dig för vad jag kanske skriver om just dig och hur du agerade i en viss situation. Eftersom en situation eller diskussion har alltid två sidor och om jag delger min sida, så blir inte det en rättvis bild varpå jag påverkar personer att se saker från min syn.
Men ibland hade det faktiskt varit skönt att få skriva om just sånna saker, saker som gjort mig riktigt arg, ledsen eller besviken, just för att det är min blogg och mina känslor.
Men varför skapa onödiga diskussioner om något som egetligen bara förstoras upp av mig?
Så varför blogga?
För att berätta om saker som gör mig lycklig, som gör mig glad.
För att ni som läser (och förhoppningsvis är lite intresserade av mig och min familj) ska få fortsätta läsa om mig.
För att ni som läser ska få fortsätta att ge mig den bekräftelse som jag tydligen vill ha.
Och slutligen, för att visa bilder på mig, min familj och andra roliga/tråkiga saker som händer oss.
