Vår kära underbara lilla dotter håller långsamt på att ta kål på mig...
Hon har sedan sin fjärde månad i livet sovit i princip 12 timmar per natt från klockan 19 till 7, ibland längre. Visst har det kommit perioder då hon sovit sämre, typ vaknat en gång per natt och tillslut somnat om (efter en hel del protester). Men nu tycker jag att denna period som hon har just nu har hållt på väldigt länge. Hon vaknar någonstans mellan 2 och 4, kommer till oss, kan inte somna om i vår säng, springer upp och ner ur sängen då någon av oss somnar till pga oerhörd trötthet, plockar in pussel, bär runt på filten och kudden, ja ni kan ju föreställa er. Om hon kommer "tidigt" på natten så kanske hon somnar om på morgonskvisten, mellan halv 5 och 6. Kommer hon senare så ligger hon för det mesta vaken tills jag eller Johan kliver upp.
Ikväll är en extraordinär kväll. Klockan 7 var hon badad och klar, det belv en sen middag och när jag frågade om hon ville ha macka så sa hon nej, hon ville inte ge mig eller Johan nattiskram och lade sig sedan i sängen. Det blev tyst.
Klockan 9 hör jag hur hon grinar, vi går dit, hon har inte ont någonstans, hon är bara ledsen. Kramas med henne ett tag och bestämmer oss för att ge henne kvällsfika. Efter kvällsfikat blir det bums isäng. Det blir tyst.
Klockan 10.30 hör jag hur hon öppnar dörren och säger: "Mamma jag har bajsat". Mycket riktigt, det har hon gjort. Och tagit av sig blöjan. Vi tvättar barn och andra områden som krävde skurning, tar på en ny blöja och sätter Elvira i min säng. Säger god natt.
Klockan 11 kommer vi in för att lägga oss. Hon sover inte, hon sitter mitt i sängen och har tagit av sig pyjamasen. Jag bär henne till sin säng och säger att nu är det dax att sova. Nu är klockan 23.38, hon sover inte, jag har suttit och försökt vänta ut henne för att se om hon somnar, men gav precis upp. Johan går in och lägger sig på hennes madrass.

Vi kan ju inte ha det så här! Tips, råd? Ska vi vara stenhårda? Ska hon inte få komma till vår säng? Ska vi inte lägga oss hos henne?

Det stora problemet, tycker jag, det är att hon inte kan somna i vår säng. Hade hon bara kommit hit och krupit ner i sängen så hade det inte varit några problem, då hade vi ju fått sova. Men nu är det ju inte så, varken hon eller en av oss får ju sova.

Vår kära dotter har börjat förstå det fina med att inte ha blöja, hon tar gladeligen av den och säger ordentligt ifrån när den ska på.

Idag så har vi varit hemma hela dagen, det har resulterat i en använd blöja dagtid, en bajsning på toan (!) och två kiss där de inte ska vara. Den första ståendes i sitt egna rum, just efter jag frågat om hon skulle gå på toa, hon svarade nej... nåja hon var i alla fall naken så lite kiss på golvet gör ingen större skada.
Den andra och egentligen anledningen till detta inlägg blev i sängen.
Hon hade sprungit blöjlös större delen av dagen och ville såklart inte ha på sig varken blöja eller pyjamas kl halv sju när jag tyckte att det började bli dax för sänggående. Nej hon sprang raka vägen in på sitt rum, nakenfis, kröp upp i sängen, stoppade tutten i munnen och gosade ner sig under täcket.
Okej tänkte jag, vi testar, jag kramar henne godnatt och går ut ur rummet, pappa kommer in 2 minuter senare och ger också en nattis kram.
Det blir tyst, 20 minuter senare har jag fortfarande inte hört ett ljud från rummet, så jag tänkte att jag skulle gå dit och sätta på en blöja medans hon sover.
Och vad möts jag av?
Jo en 2 åring som står upp i sängen med en inomhusuggs på ena foten, trosorna på väg att komma på, två olika pyjamaser i sängen (som inte fanns där när jag lämnade rummet + att garderoben som går att snurra på står med spegelsidan frammåt, vilket betyder att hon borde ha snurrat på hela garderoben för att få fram pyjamasen och sedan snurrat tillbaka) och en stor blöt fläck i höjd med kudden.

"Mamma jag kissat"

Ja, vad säger man, hon var så otroligt söt där hon satt och försökte släta över det lilla misstaget. Jag sa bara att vi skulle ta på blöja och bädda rent, vilket hon accepterade och satt därefter snällt och stilla på hoppmadrassen medans jag bäddade om i sängen.

Pluttan.

Nu verkar det som om resan mot blöjfrihet har börjat. Men hur mycket kiss kommer vi måsta torka och tvätta innan vi är i mål?! (pust)

Idag fyller pluttan 2 år, vilket betyder att vi har varit föräldrar i 2 år.
Kan någon annan förstå det, att VI har varit FÖRÄLDRAR i två år? Det är en jäkligt märkligt känsla när man väl stannar upp och tänker på det. Vi har haft ansvaret att under två års tid forma vårt barn, å om jag får säga det själv tycker jag att vi har lyckats ganska bra.
För ett och ett halvt år sedan såg jag fram emot denna tid med skräckblandad förtjusning, jag tänkte på alla saker som vi skulle kunna göra tillsammans jag och min dotter. Att måla, att pyssla, att leka, att upptäcka, att lära, osv, listan kan göras lång. Men jag såg också framför mig konflikterna, reglerna och allt annat som åligger en förälder att gå igenom tillsammans med sitt barn (då tänkte jag inte bara på just denna ålder, utan i allmänhet skapandet av barnets värderingar och moral). Men av någon märklig anledning har ett tillfälligt lugn lagt sig. Det är som att verktygen som krävs i olika situationer bara kommer till en och det verkar också funka. Självklart kommer det situationer ibland som jag funderar över om jag verkligen agerade på rätt sätt eller inte, men det är nog oundvikligt i stridens hetta.
Så jag har börjat känna ett visst lugn inför framtiden också, dessutom är ju tonårsperioden så långt borta än så den är då verkligen ingen idé att börja fundera över vilket förhållningssätt vi ska ha då ännu.
Nej, jag säger då de, NJUT.
Njut av varje ögonblick med ditt barn, oroa dig inte för framtiden för den kommer sen, bry dig om nuet.

Å sen ska det ju tilläggas att vi har ju den underbaraste lilla tjej av dem alla, så hon gör det ju inte allt för svårt för oss att lyckas :)

Imorgon väntar en dag med fältstudier och (ja faktiskt Birgitta :)   ) städning. På torsdag kväll kommer svärföräldrarna och svägerskan så det är på sin plats med rena golv i alla fall!

Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag helst skulle vilja att någon bara tog över och planerade det åt mig, så jag inte behövde fundera, bara göra.

Det finns så mycket som jag vill göra just nu, men det känns alldeles för svårt att kombinera de olika sakerna.
Nummer ett: Jag vill att Elvira ska få syskon, jag vill att Elvira ska få vara bara Elvira först och sedan kommer syskonet, men jag vill inte att Elvira ska ha hunnit bli allt för många år så att hon bara tycker att den nya bara är besvärlig eller nått liknande.
Nummer två: jag vill direkt efter min utbildning börja, av ekonomiska skäl bland annat men framförallt för att jag verkligen gillar det jag ska hålla på med, jag vill dessutom prova mina kunskaper och förankra dem i verkligheten, jag vill veta vem jag är i min profession.
Nummer tre: Jag vill flytta till bostadsrätt, antingen till en här i Luleå, i Pite eller i Sävast. Vi vill också bygga vår stuga som jag ritat i Nyliden.
Nummer fyra: Jag vill gärna bo kvar här i närheten (kanske måste vi flytta tills jag fått lite arbetslivserfarenhet men sedan vill jag såklart tillbaka och jobba här) men det sprutar inte direkt av arbetsterapeuttjänster här... Frågade på VFUn förra veckan hur många nyutexade som de hade i somras på vikariat, svaret jag fick var INGA, inte en enda, nej hon som hade jobbat minst gick ut där förra året. Så ja, ni kan ju förstå hur lätt det är att få en permanent tjänst på tex sunderby sjukhus.
Det kanske låter som att det borde kunna funka att i alla fall kombinera detta litegran, men jag känner inte att det riktigt är så.

Sen så har vi den femte faktoren min älskade man.

Jag kan ju inte bara sitta här och berätta vad jag vill, vi är ju faktist tre i detta, Johan vill såvitt jag vet ungeför samma som mig och varken jag eller han vet väl vilken väg vi/jag ska ta. Men varför är Johan en femte faktor då? Jo för att han har ju också ett kariärmål. Det finns såklart saker som han vill göra för att komma fram i sin personliga utveckling som jag såklart måste ta hänsyn till och när tiden kommer, ta steget tillbaka och sätta hans eventuella skolgång och liknande komma i första rummet.

Så en plan, ett schema, facit, vad är bäst att göra, vad är den bästa lösningen, den som har den GE MIG DEN NU!

(det låter kanske som om jag är desperat, men det är jag faktiskt inte, jag är inte där ännu, men det är klart, funderingarna snurrar såklart runt...)
Nu ska jag krypa till sängs, vi har faktiskt belönats med sovmorgon imorgon och Johan har dessutom lovat att ta både barn och hund imorgon på morgonen, fasiken vad jag ska sova!

Puss och kram!

Japp, nu har det hänt, jag och min dotter har haft en diskussion som slutade med att jag fick sätta ner min fot, ordentligt. Det var inte roligt, men det var oundvikligt.
Det var vid frukosten, jag hade ett himla bra morgonhumör och Elvira lika så, eftersom vi båda fick sovmorgon till halv nio. Vi njöt av varandras sällskap och småspråkade lite sådär som bara jag och Elvira kan göra. Rätt vad det är så säger Elvira "åka kana", javisst säger jag, när du har ätit upp din frukost. Hon smäller i sig mackan och mjölken fortare än kvikt och jag gör mig redo för att plocka undan hennes glas. "Nej mamma, mera mlök" hörs bakom min rygg, jag sätter tillbaka glaset och fyller på det. "Mamma, mera macka" kommer strax därefter, Eftersom mjukmackorna tog slut när hon fick sin första macka så gjorde jag en hård macka (redan här kände jag på mig att detta kanske inte skulle slutat så som jag planerat). Eftersom Elvira förmodligen hade föreställt sig att hon skulle få en mjuk macka så blev hon nog lite besviken. Nå i alla fall så började hon knapra. Efter två minituggor och utan att ha rört den nya mjölken så säger hon igen, "mamma åka kana".
Jag svarar åter igen, ja Elvira, när du har ätit upp din frukost. Denna gång köper hon dock inte min deal utan börjar på alla möjliga sätt visa att hon ska åka kana, å det är NU. Hon ställer sig upp i stolen, skriker kana, säger mamma fy och beter sig väldig illa. När jag efter att ha förklarat för henne otaliga gånger att om man ber om mer mat så äter man mer än en tugga fortfarande inte fått önskad reaktion hos henne började mitt tålamod att krympa.
Jag började med att hon skulle äta hela mackan, mutade sedan med ny ost och slutade med att möta henne på halva vägen med 3 tuggor. Hon fortsätter bete sig illa och börjar slå på mig för att förstärka vad hon vill. Jag börjar bli riktigt arg och säger bestämt nej, sluta så får man inte göra, då får mamma ont.
Vet ni vad hon gör då? Hon garvar, inte bara lite heller utan hon skrattar så hon kiknar, ju argare jag blir desto mer skrattar hon. Jag inser vid denna punkt att situationen redan har spårat ur och att hon tycker att hon är en vinnare.
Vad ska jag göra? Jag kan ju gärna inte ta henne från bordet, tvätta händerna hennes och sedan låta saken bero, jag har ju redan förklarat för henne att äter hon inte sina tre tuggor så blir det ingen kana och hon bara skrattar.
Vad gör jag? Jo jag tar min dotter, nästan bokstavligen under armen (nej kanske inte, men jag tar med mig henne utan att fråga först om vi säger så) och lägger ned henne i sin säng, jag tittar henne i ögonen och säger, nu ligger du här tills du är snäll.
DÅ kommer gråtet, då blir hon ledsen. Jag lämnar henne, stänger inte igen dörren utan låter den stå vid öppen, och kommer in igen inom en minut. Hon har då slutat grina och ligger så snällt på sidan. Jag frågar henne om hon är snäll nu och då börjar hon grina igen och säger "jaaaaaa".
Sen kramas vi. Länge, efter det så sitter hon snällt i mitt knä och jag räknar hennes tuggor, det blev två mini och en stor.

Jag vet inte om jag vann fajten, eller om det var rätt väg att gå, det gjorde grymt ont i mammahjärtat hela tiden och egentligen, vad spelade det för roll, hårdmackan kunde jag väl lika gärna ha kastat. Men det kändes som om det var en prinsipsak och jag hade ju valt att gå in i fajten...
Nåja resten av dagen förflöt mer eller mindre smärtfritt. Förutom att hon stod och vrålade och skrek på mig när jag pratade i telefon med mamma, försökte smita ut från Cubus med oköpta kläder på sig (jag lyckades fånga henne en meter från larmstolparna) och att hon försökte smita från Café Lina när vi var och fikade med pappsen. Men men som sagt annars har hon varit den vanliga lilla ängel som vi alla känner.
Hon pratade både länge och väl med både farmor och mormor idag och hon verkar sakna dem båda två för hon ska åka but (buss) till mormor och flygplan till farmor, snuttan.

Nåja, jag skulle ha sovit för länge sedan, men jag fastnade vid Ellinors blogg och kunde inte riktigt slita mig och sedan hade jag bestämt mig för att blogga redan innan... så åter igen en sen kväll... Just som jag börjat få ordning på sömnen igen... MORR Sov gott!

Så nu är nästan all packning gjord, jag har fått i uppdrag att packa åt vår kära dotter idag och efter det så är det bara småplocket kvar, ni vet sånt som man ändå inte kan packa föränn avfärdsdagen (tandborste, kudde, dragspelsdosan osv). Förutom packningen så har jag kvar två rum som är ostädade, Elviras och vårt sovrum. Vårt sovrum har jag dock satt på Johans lista, men får han kort om tid får väl jag städa det också. Det löser sig på slutändan.
Elviras rum tänker jag inte städa föränn imorgon för annars kan jag lika gärna städa om det imorgon igen, vår dotter är nämligen väldigt duktig på att göra sitt rum ostädat... Jo, jag har ju såklart kvar att dammsuga och torka alla golven också, men det är samma visa där, det får bli imorgon eftersom jag vill att det ska vara rent då vi åker.
Fördelen med att ha det rent när vi åker är att det endast krävs en putsning på ytan när vi kommer hem så blir det som nystädat igen. Istället för att behöva storstäda och packa upp så behöver vi nu bara packa upp.
Vad ska vi då göra idag? Vi ska shoppa
Förhoppningsvis ringer the phonehouse om inte allt för många timmar och säger att min mobil nu finns i butiken, då kommer jag utan att tveka släppa allt jag håller på med och ta mig till stan omedelbums. Förutom shoppa en mobiltelefon så ska jag byta ut ett par trosor som jag köpte förra veckan som redan är trasiga (jag hade inget med saken att göra), jag ska köpa campingutrustning som innefattar en grill, en lampa och ett matset. Om vi dessutom är en luftmadrass kort så måste jag införskaffa en sån också. Mor min vill också att jag ska shoppa lite, de är nämligen en poolduk kort så jag har fått det uppdraget. Så, det var nog det som jag skulle ägna min dag åt.
Jo förresten, jag och Elvira har gjort oss sommarfina, vi har målat både tår och fingrar, Elvira lyckades faktiskt sitta stilla såpass att det blev lite färg på tossingarna och fingrarna. Jag däremot lyckas ju aldrig, jag förstår inte varför det ska vara så svårt? Det började stilla lungt igår kväll då jag la på de tre lagren färg som jag valt till ändamålet. Det gick relativt smärtfritt till tredje lagret, då hade jag väl suttit still för länge eller nått så högerhanden fick både den ena och den andra nageln att se ut som små missfoster. Jaja, tänkte jag, det här är ju inge ovanligt, det blir nog bra med lite klarlack på.
Det första jag gör på morgonen är att packa ner ett par byxor i min fina ryggsäck (bilsemester och camping förutsätter att jag packar i min vandringssäck eller hur? resväska passar lixom inte in i bilden) och ska sedan dra igen dragkedjan. Efter att ha gjort det så ser jag att jag under resans gång skadade lacken på minst två fingrar. SUCK.
Nåja, efter att jag och min dotter ätit frukost så drog jag på lagret med klarlack, nu får det tametusan vara nog, och resultatet då? Ja det glänser i alla fall om naglarna, sen om färgen är så särkillt jämn det kan jag inte riktigt lova... (vem f*n kom på nagellack?).
Nu mina vänner så ska jag rädda det som räddas kan eftersom min dotter har dragit ut hela min låda med papper och gjorde sedan vissa behov på dem... Fast det upptäckte jag först efter att jag hade satt henne på toaletten (att behoven radan var gjorda alltså), så går det när vi tränar potta... vissa dagar går det bra andra inte..