Vissa dagar känns det bara så jäkla orättvist, jag fattar faktiskt inte varför.

Till att börja med, min praktik, jag har trivts så bra, det har varit en superplats för mig. Snabba insatser, rutiner, mycket att lära. Men förra veckan blev min handledare sjuk och mitt tillskott av patienter tog stopp med det, jag fortsatte såklart att arbeta med de patienter som jag redan blivit tilldelade. Det enda negativa med det var att hela förra veckan var för dem i princip "onödigt" med insatser, ur arbetsterapeutiskt-ortopedisk synvinkel alltså. Så mina åtgärder med dem kändes mer bara som åtgärder som jag gjorde för att ha något att göra.
Min handledare återkom i måndags och jag tänkte "nu jäklar blir det åka av", pyttsan. I princip har hela avdelningen tömts i slutet på förra veckan och nu i början på denna och de som har inkommit ligger antingen och väntar på op eller ligger på op. Så först imorgon får jag en ny pat igen. Så dessa två dagar har helt klart varit seeeeega. Jag har ju fått följa med andra arbetsterapeuter och fått lite småuppgifter då och då, men det känns som om jag står och stampar. Vilket är ytterst frustrerande när jag verkligen vill tillgodogöra mig varje minut ute i verkligheten som jag bara kan för jag tycker ju att det är så kul!
Så att sitta där i studentrummet när p och j har fullt upp och knappt har tid att gå på fikat kan vara en riktig plåga, speciellt eftersom många minuter ägnas åt att bara låta tiden gå. Jag har använt tiden lite till att börja jobba med några av de uppgifter som vi ska göra under praktiken men jag hade hellre jobbat arslet av mig på kvällarna för att hinna med uppgifter istället för att göra dem under den tid som jag sitter ute på Sunderbyn. JAG VILL JU JOBBA!

Mitt andra mörka moln som fördunklar mitt sinne är känslan av att bli vald sist. Ni vet, 8 bast, skolrast, fotboll, två personer väljer lag, i slutändan är det bara du som står där kvar. Pissig jäkla känsla. Ni som inte har varit med om det själva kan kanske föreställa er. Jag kommer dock inte ihåg sådär tydligt om jag varit i den sitsen förut men just nu har jag den känslan i alla fall. Vilket lag ska jag då väljas till? Jo det är det som är det sjukaste.
Vi ska skriva C-uppsats efter jul som många av er kanske vet, jag mitt dumma arsle trodde att vi skulle fundera ut VAD vi ville skriva om (som man tycker verkar intressant och kanske i framtiden skulle vilja jobba vidare med) och sedan hitta någon jämlike att skriva MED. Men jag har visst missuppfattat det där helt, till en början tänkte jag att det bara var ett fåtal i klassen som tänkte att det var viktigare VEM man skrev med och inte om VAD och valde att blunda lite för det faktumet, jag tänkte att, nåväl bara jag och min partner är intresserade och brinner för ämnet så kommer det bli en kick ass uppsats i alla fall. MEN nu verkar det som om de flesta runt omkring mig redan har hittat NÅGON att skriva MED, men de vet inte riktigt vad de ska skriva OM. Vem står då kvar? Jo jag. Jag vet vad jag är intresserad av och vad jag kan tänka mig att skriva om men det verkar som om jag och den andra som känner sig precis som mig kommer få prestera tillsammans. Förmodligen kommer det också vara så att vi inte kommer ha så stort val vad gäller VAD vi vill skriva om eftersom vi förmodligen kommer vara de enda två som är kvar och måste således kompromissa, även om jag skulle vara intresserad att skriva om fallprevention och min partner skulle vara intresserad att skriva om arbetsterapi i skolan.

Men nu har jag kommit till det stadium där jag känner att det inte spelar någon roll längre. Jag tycker bara inte om känslan av att känna mig som "the leftovers", jag trodde att jag var intressantare än så. Det är helt enkelt bara mitt självförtroende som har fått sig en stor fet jävla smäll. Men men, jag hämtar väl mig från det också, as I allways do...

/S


PS triviala bekymmer i know, men i oss alla bor det en jävligt osäker person som på ett eller annat vis söker bekräftelse... DS

Imorgon börjar åter igen en ny vecka, en ny vecka med träning, en ny vecka med arbete, en ny vecka med nya  möjligheter.

Imorgon så ska Elvira fotograferas på dagis, superspännande tycker jag! Det blir hennes första "klassfoto", hon började ju för sent förra året så hon hann helt enkelt inte vara med.
Jag och Anna börjar på vår tredje träningsvecka till veckan, super skönt! Vi startade vår träning med att gå på bodypump, inte så smart ur muskelträningsvärkssynpunkt, men vilken rivstart vi fick! Vi fortsatte med lite aerobics och i torsdags var det bodypump på schemat igen. Efter att ha varit första gången på två pass tyckte både jag och Anna att det skulle bli skönt med andra passet bodypump, snacka om att vi blev förvånade när det visade sig att det just denna vecka hade bytt ut det "gamla" programmet... Så vi har alltså varit på tre pass och alla tre pass har varit nya. Jag hoppas VERKLIGEN att aerobicsen är samma gamla som förra måndagen, för så bortkollrad som jag var då vill jag inte vara igen!
Nåja, om vi bara få gå på lite pass nu så vi börjar komma ihåg hur programmen går så kommer det nog bli bra, vi har ju kul redan och dessutom tror jag att vi har hittat en bra kombination. Pumpen är mest fokus på styrka och aerobicsen på smidighet och kondis. Nåväl, i dagsläget känns det i alla fall som jag skulle vilja köpa ett kort som gäller längre än en månad nästa gång, men vi får väl se.

Vad mer händer i veckan? Jag ska ha min halvtidsbedömning är det tänkt, jag skulle ha haft det redan förra veckan, men min handledare blev sjuk så vi fick flytta fram det hela. Jag hoppas på lite nya patienter också, har planer på att skriva lite på någon av de uppsatser som vi ska ha gjort innan praktiken är klar också.

Sen så händer nog inte så mycket mer, vi ska vara hemma i Luleå i helgen, vi ska höststäda/röja här hemma och vardagen ska få ha sin vanliga lilla gång.

Tack förresten för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg och ja, den som lever får se! Så länge jag får vara med min familj löser sig allt de andra!

Puss och kram!

Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag helst skulle vilja att någon bara tog över och planerade det åt mig, så jag inte behövde fundera, bara göra.

Det finns så mycket som jag vill göra just nu, men det känns alldeles för svårt att kombinera de olika sakerna.
Nummer ett: Jag vill att Elvira ska få syskon, jag vill att Elvira ska få vara bara Elvira först och sedan kommer syskonet, men jag vill inte att Elvira ska ha hunnit bli allt för många år så att hon bara tycker att den nya bara är besvärlig eller nått liknande.
Nummer två: jag vill direkt efter min utbildning börja, av ekonomiska skäl bland annat men framförallt för att jag verkligen gillar det jag ska hålla på med, jag vill dessutom prova mina kunskaper och förankra dem i verkligheten, jag vill veta vem jag är i min profession.
Nummer tre: Jag vill flytta till bostadsrätt, antingen till en här i Luleå, i Pite eller i Sävast. Vi vill också bygga vår stuga som jag ritat i Nyliden.
Nummer fyra: Jag vill gärna bo kvar här i närheten (kanske måste vi flytta tills jag fått lite arbetslivserfarenhet men sedan vill jag såklart tillbaka och jobba här) men det sprutar inte direkt av arbetsterapeuttjänster här... Frågade på VFUn förra veckan hur många nyutexade som de hade i somras på vikariat, svaret jag fick var INGA, inte en enda, nej hon som hade jobbat minst gick ut där förra året. Så ja, ni kan ju förstå hur lätt det är att få en permanent tjänst på tex sunderby sjukhus.
Det kanske låter som att det borde kunna funka att i alla fall kombinera detta litegran, men jag känner inte att det riktigt är så.

Sen så har vi den femte faktoren min älskade man.

Jag kan ju inte bara sitta här och berätta vad jag vill, vi är ju faktist tre i detta, Johan vill såvitt jag vet ungeför samma som mig och varken jag eller han vet väl vilken väg vi/jag ska ta. Men varför är Johan en femte faktor då? Jo för att han har ju också ett kariärmål. Det finns såklart saker som han vill göra för att komma fram i sin personliga utveckling som jag såklart måste ta hänsyn till och när tiden kommer, ta steget tillbaka och sätta hans eventuella skolgång och liknande komma i första rummet.

Så en plan, ett schema, facit, vad är bäst att göra, vad är den bästa lösningen, den som har den GE MIG DEN NU!

(det låter kanske som om jag är desperat, men det är jag faktiskt inte, jag är inte där ännu, men det är klart, funderingarna snurrar såklart runt...)
Nu ska jag krypa till sängs, vi har faktiskt belönats med sovmorgon imorgon och Johan har dessutom lovat att ta både barn och hund imorgon på morgonen, fasiken vad jag ska sova!

Puss och kram!

Ja, för er som har missat så har ju åter igen min praktik börjat, 9 veckor ska vi hålla på denna gång. Å vet ni vad? Jag ÄLSKAR det! Fullkomligt! Jag längtar så mycket tills jag är klar så jag bara får börja arbeta! Det är inte den optimala praktikplatsen, inte direkt mitt favoritämne. Men ändå trotts att dagarna mest består av att intervjua, observera och bedömma så tycker jag att det är kul.
Jag får träffa patienter, de flesta hur underbara som helst, några knepiga, några svåra, några knasiga, några tokiga, men de flesta underbara.
Jag får "arbetskamrater", alla olika, får höra lite snuttar från deras vardag, får dela med mig lite om min.
Jag får ha en arbetsplats, som jag delar med andra, men jag hör hemma någonstans.
Jag får har mina arbetsdokument som jag kan stödja mig på när jag ska utföra olika saker.
Ja, som ni kan förstå så är det mycket som jag gillar med att vara på praktik. Men viktigast av allt, jag får en vardag. Det känns som om jag gör något vettigt hela dagarna. Jag hjälper någon, eller jag vill i alla fall tro att jag har hjälpt någon efter en dag ute på avdelningen.
Idag fick jag till och med en vänskapssmet/kaka/deg, som heter Herman, som jag ska sköta om i tio dagar sedan blir det en kaka. Spännande.
När jag kommer hem så har Johan hämtat Elvira från dagis och oftast har han hunnit börja med middagen också. Snacka om lyx.
Jag störs faktiskt inte ens av de tidiga mornarna, klockan ringer 05.10, jag stiger upp på första ringningen, snoozar inte ens, äter frukost (nu i två veckor har jag blivit tilldelad morgonpromenaden med Maia också), sminkar mig, fixar håret, påminner Johan om att han måste stiga upp (om han inte gör det 2 min efter att hans klocka ringt alltså), hjälper till lite med att göra iordning Elvira innan de sedan cyklar iväg mot förskolan och jag går ut till skjussen eller ut till bilen för att hämta Jenny och Petter.
Runt 7 är vi uppe på arbetsterapin och dagen kan börja. Allt mellan 15.30 och 16.00 lämnar vi åter igen byggnaden.
I LOVE IT!

Sen jag kom hem idag har jag plockat och dammtorkat i vardagsrummet och ätit. Elvira åt två tuggor, smakade på stripsen spottade ut, smakade köttet (efter att jag mutat med att hon skulle få smaka från min gaffel) sedan var hon färdig. Nåväl, jag och Johan har kommit överrens om att inte tvinga i henne om hon inte vill ha, men då kommer vi vara stenhårda på mat mellan målen. Nu blir nästa gång hon får något ikväll då hon ska sova. Det är iofs bara 1-2 timmar dit, så det klarar hon nog.

Nu ska jag fortsätta vara duktig och senare idag ska jag köpa ett månadskort på STIL.

God morgon på er alla, ni som är vaken, hoppa på ett ben och vifta med höger arm!

Som många av er vet så fick jag ordentliga problem med klåda för lite mindre än ett år sedan, jag höll på att bli tokig och fick även utskrivet antideprisiva (!) av porsöns mest osympatiske läkare. Sedan en dag, efter att ha försökt utreda (på egen hand) vad som var källan till mina problem, så slutade det. Det var bara borta.
Vad ändrade vi på? Vi bytte tvättmedel, till parfymfritt.
Nu idag, alldeles nyss konstaterade jag att, ja, jag kan inte ha kläder tvättade i något annat än parfymfritt, eller coops änglamark, som min mor använt så länge jag kan minnas... FÖR, jag tyckte att det hade börjat gå så bra, det var ju så länge sedan det kliade sist, så jag har helt enkelt börjat använda mitt gamla via, jag tyckte det var lite dumt att kartongen skulle stå halvfull och bara bli dammig. Så när mitt tvättmedel tog slut sist så bestämde jag mig för att vi skulle använda Via. Och nu på morgonen kliade det i mina händer (det var så det började sist) och på min underarm där mitt ärr är.
Jag tänkte först inte på det, jag tänkte att det var mitt ärr som kliade (som vanligt) men sen när underarmen hade små små "myggbett" spridd över hela sig så förstod jag. It's back.
Det kan ju faktiskt inte vara ett sammanträffande, tycker jag.
Så nu ska jag ta mig en claretyn och hoppas på att det räcker så (inte atarax som jag blev utskriven efter 5 min inne på läkarens rum... Claretyn är receptfritt och har fungerat utmärkt för mig!)

Nu hör jag Johans klocka, så nu kanske jag får sällskap en stund på morgonen! Wii!

Fy så skönt det är att det nångång då och då är precis som det alltid är.

Det kan låta lite knepigt, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Dessa söndagar, då inget står på schemat, inget är planerat, det enda som måste göras är att ta hand om tvätten.
Att svassa runt hela förmiddagen utan att göra något vettigt annat än att äta, att spendera eftermiddagen med att surfa vågorna på webben, att spendera kvällarna nedbäddade i soffan med enbart familjen. Hur skönt är inte det på en skala egentligen?

Den senaste tiden har det varit en hel del fläng för oss, mest till Nyliden, inte för att jag klagar på nått vis för det är ju vårt paradis på denna jord så att vara där är såklart underbart det med, men ibland är det så jäkla skönt att bara vara hemma.

Hur har vi spenderat vår slapparhelg?

Jo, den började kl 13.30 för min del, då jag, Jenny och Petter lämnade sunderby sjukhus åt dess öde för att återses på måndag morgon igen. Efter att Jenny lämnat av Petter åkte vi till stan, kollade på lite kläder och jag hittade ett par byxor som jag har trånat efter hela sommaren i MIN strl. Jag blev helt såld! Tittade på prislappen och tänkte, glöm det! Ringde min kära sambo och förklarade mitt sorgliga läge varpå han säger, men älskling köp dem, (!?) använd ditt kort. Jag blir stum, eftersom jag vet att det inte finns några pengar på mitt kort, och frågar efter ett par sekunder i tysthet, hur mkt finns det där då? Svar: CSN!
Wiiiiii
Innan jag hinner ångra mig tågar jag till kassan och köper mina babes! Lyckliga jag!
Nåväl, hemma igen grillar vi entrecote som har legat i marinad i två dagar, dricker vin, njuter av höst solen osv. Med middagen bortdukad tar jag barnet med mig till ICA för att ihandla helgens snacks. Det blir kaos, jag får stå två gånger i kö för att jag glömmer att plocka ut hyrfilmerna som jag bokat, Elvira börjar bli less och krånglar lite. Men men, vi tar oss i alla fall ut utan större missöden. Väl hemma tittar vi på lite fotboll och sedan en av filmerna, Red cliff eller nått hette den. Johan säger att den var bra, jag kan dock inte säga för jag somnade rätt tidigt in i filmen.

Lördagen började med att jag fick frukost på sängen, för att jag bad om det :) När jag väl kommit upp och myst klart med världens sötaste unge (som trots att hon redan ätit frukost såklart ville dela mina mackor med mig, jag åt dem ju faktiskt i sängen vilket kan vara väldigt spännande för en tvååring!) slog mig tanken att vi borde packa oss ut till stan och äta en golunch för de pengar som jag och Johan fick i födelsedagspresent av farmor. Sagt och gjort, vi tog dessutom bussen ut för att Elvira skulle kunna sova.
När vi sitter på bussen ringer mamma och pratar lite, hon undrar om vi ska dricka öl till lunchen eftersom vi tog bussen, vi hade inte tänkt tanken innan, men när hon la fram det så där snyggt var vi ju tvungen att följa hennes mycket goda råd.
Efter att ansträngt oss för att få Elvira att sova (så vi skulle få mysluncha ifred, Elvira åt nämligen innan vi åkte hemmifrån) gav vi upp tanken, eftersom stan hade allt för mycket att erbjuda en tvååring att titta på så var det helt enkelt dömt att misslyckas.
Men golunch unnade vi oss i alla fall, det blev Kafelino som fick servera den åt oss. Lunchen avnjöts tillsammans med ett glas vitt för min del och en Carlsberg export för min äkta hälfts del.
När vi väl fått mat i magen fortsatte vi vår promenad, Johan handlade en skjorta på Cubus och jag fyndade på Tiimari som hade utförsäljning :)
Medan jag shoppade somnade lilla prinsessan, hennes mor och far började vara rätt så trötta så vi bestämde oss för att ta första bästa buss hem igen.
Vi stannade till på ICA och köpte oss lite eftermiddagsfika och middag (färsk tortelini och ostsås). Medan vi promenerade den korta biten hem pratade vi om att se den andra filmen, hur vi skulle göra med Elvira så att hon i alla fall skulle sova en bit in i filmen osv. Men vi han inte ens komma hem innan snutt var vaken...
Men vi bestämde oss för att se filmen i alla fall. Det gick hur bra som helst, Elvira fikade lite med oss och lekte lite på sitt rum, i vardagsrummet och på lite andra ställen medans vi säg på Twilight, riktigt bra film faktiskt.
Sen fixade jag den ohyggligt avancerade middagen, hämtade min egenodlade basilika från balkongen och klippte ner den i ostsåsen tillsammans med soltorkade tomater och kycklingbitar från fredagens lunch. Sedan balndade jag tortilnin och såsen i en ugnsform, satte på mer ost och gratinerade i ugnen en stund, gott som f*n!
Lördagskvällen var inplanerad GH kväll tillsammans med Johannes. Men medan vi höll på att plocka som värst så knackar det på dörren och in kommer Emma, vilket vi inte alls hade väntat oss. Vi drack lite vin, Emma drack the och vi snackade om allt från himmel till jord och sedan kom Johannes.
Efter att Emma lämnat sällskapet stoppade jag ner Elvira i sängen för andra gången (kl 21) och Johan och Johannes inspekterar vår nya fina bil. Sedan spelar vi GH resten av natten. kul, trevligt och lika angenämt varje gång med sällskap säger jag då bara!

å de mina vänner var vår helg. Söndagen har jag ju redan berättat om, och siat om hur den kommer att avslutas :)

puss och kram!