Så har dagen äntligen kommit! Dagen då jag gör min sista resa utan min familj under mitt vikariat. Det bästa med denna resa är att den bara är tre dagar lång!

Jag ska inte på något sätt säga varken att det varit lätt eller att det varit svårt – det har varit vad det har varit. Det är klart att det har funnits stunder som har varit lättare och stunder som har varit svårare men att säga att hela året har varit lätt eller svårt, det går helt enkelt inte. Det har helt klart funnits fördelar med detta vikariat, jag har fått lära känna helt underbara människor som jag inte skulle ha haft en möjlighet att lära känna annars. Jag har fått möjlighet att se Sverige. Vi har fått en tryggare vardag i och med att jag numera ingår i Sveriges trygghetsstystem (vilket jag inte gjorde tidigare eftersom jag ”bara” varit student). Mannen och Elvira har fått möjlighet att lära känna varandra på tu man hand, vilket de inte har haft möjlighet till att göra tidigare – eftersom vi inte har haft råd med att mannen skulle vara pappaledig. Jag har fått massor av egentid, då jag bara har behövt tänka på mig själv och inte behövt ta hänsyn till någon. Jag plockar också med mig en mängd olika erfarenheter som kommer stödja mig i både arbetslivet och i privatlivet.

På samma sätt som det funnits fördelar så har det också funnits nackdelar… När jag tittar tillbaka på året och då med min dotter i tankarna så har jag inte alls varit med i hennes utveckling på samma sätt som jag skulle ha varit om jag hade varit hemma, ibland känns det som ett rån. Helt plötsligt kommer jag hem och hon visar stolt upp sina färdigheter – färdigheter som jag inte hade en susning om att hon hade eller var med och skapade. Många kvällar har jag legat ensam i min säng och längtat efter min mans varma armar, hans doft och hans trygghet. Många gånger har jag behövt prata med någon som vill/orkar/måste lyssna på mig som förstår mig eller som jag helt enkelt känner mig så trygg hos att jag kan säga vad som helst – utan att det på något vis värderas eller inte värderas utan bara hörs.

Idag var sista gången jag vinkade hej då på perrongen. Elvira grät – men mest för att hon inte han ge mig sitt tuggummi som jag hade sagt att hon skulle ha kvar tills jag klev på tåget. Men ändå – ytterligare något som jag inte kunde göra för att jag var på väg någon annanstans än var de var på väg.

Jag kan inte på något vis säga att detta är sista gången som arbetet och hemmet är på två olika platser, jag är rätt säker på att detta scenario kommer att återupprepas. Men med den vetskap som jag har nu så kommer jag göra mitt yttersta för att vi ska få vara på samma plats. Jag och min familj. Nu ska vi ju dessutom bli fyra i familjen. Men det är ändå som det är – jobben finns inte alltid där man bor. Men som  sagt, jag ska verkligen sträva efter att i framtiden så ska vi vara tillsammans – allihopa!

skrevs igår men kunde inte publiceras pga att comhem inte tillhandahåller tillförlitligt internet till denna fastighet.

eller?

Nåja, idag är det i alla fall sista dagen på min två veckors långa semester - semester som för min del även innebär semester från dator och allt vad som följer med i den fåran.

Det har varit två mycket härliga veckor, den första har jag redan berättat om den andra tänkte jag också sammanfatta lite kort.

Veckan började i stilla mak i hemmets lugna vrå. Elvira spelade upp sin första teater på måndagskvällen och på tisdagen målade jag och Elvira första varvet på hennes dörr samt spenderade resterande del av dagen i Luleå. Vi besökte bland annat familjen Karlsson och jag höll mer eller mindre inte på att få henne där ifrån, men så går det när leken bara flyter på - inga bråk - inga skrik - ingenting. Jag och Malin och Jan kunde faktiskt sitta helt ensamma nere i köket ett bra tag för lillasyster Karlsson fick nämligen också vara med storbarnen och leka en stund - på barnens initiativ! Kul var det verkligen - mindre kul för mig att få med henne hem. Men det är en annan femma.

Onsdagen började med att jag och Elvira målade andra varvet på dörren medans Johan packade bilen, sen gav vi oss i väg - destination Hudiksvall. Väl där bjöds vi på middag och sedan umgicks vi långt in på natten - spelade spel, promenerade, träffade kaninerna bland annat. Måste nog bli en längre sväng nästa gång!

Torsdagen till söndagen spenderades i Björnrike, vi har allihopa åkt skidor, Elvira tycker det är kul och blir mer och mer säker på skidorna - skidskola nästa år tror jag blir en bra sak. Jag lånade Liselottes utrustning på fredag eftermiddag och fick mersmak, det gick så bra så och jag tyckte det var superkul, vilket resulterade i att jag hyrde en utrustning på lördagen och åkte nästan hela dagen. I alla fall till två. Fick dock apont i vaderna, kunde inte ens spänna översta knäppet på pjäxorna... Men det gick bra ändå, fans ett band överst på pjäxan som jag kunde spänna istället. Johan bytte ut sina skidor andra dagen till ett par från förra året, han kände sig nöjd med dem och köpte därför skidor, bindningar och pjäxor. Så nu är han utrustad! Äntligen får jag väl säga, han har pratat om att köpa skidor i fem år nu. För min del så har jag redan skidor men skulle behöva specialbeställa pjäxor eller nått så jag får mig ett par som jag faktiskt kan knäppa. För Elviras del blir det att leta på blocket efter något begagnat till nästa år. Snuttan måste ju ha en egen utrustning om hon ska gå på skidskola!

Men allt roligt har ett slut och idag är som sagt sista dagen. Jag sa hej då till Johan och Elvira i Björnrike, de åkte norröver och jag söderöver. Om en och en halv vecka är jag tillbaka hemma igen. Sista långa svängen. Sen är det bara tre dagar borta och sen så följer Elvira och Johan med ner när jag ska jobba min sista vecka. Slutspurt. Idag kom tårarna igen, kunde inte hålla mig, försökte verkligen, vill ju inte att Elvira ska behöva bli extra ledsen för att mamma är ledsen, men jag kunde inte. Tror att det till viss del beror på att känslorna är utanpå hela tiden nu för tiden och dels beror det nog på att det är på slutet - det är så nära men ändå så långt bort. Men snart. Snart kommer jag vara hemma, snart kommer vi ha möjlighet att faktiskt prata om saker, att faktiskt göra saker, att faktiskt orka saker tillsammans. Och framförallt, få en familjevardag igen. Snart!