Tänkte att jag skulle inleda med något roligt eftersom det var så längesedan som jag skrev sist. Men hey, that's me!

Jag måste ändå säga att jag beundrar er som fortsätter att läsa mina inlägg, trotts att de kommer med flera veckors mellanrum. Tack.

Men så är livet på en pinne, min plan var att jag nu när jag skulle få så mycket fri tid skulle kunna ägna mig mer åt detta nöje som faktiskt får min själ att må lite bättre. Varför har jag inte gjort det då? Jag har faktiskt en anledning. Jag har ingen egen dator.

Den enda dator som jag släpar med mig just nu det är min arbetsdator och den är precis lika opersonlig som den låter, vilket den såklart ska vara. Men detta innebär att jag kan inte personalisiera (?) mina inlägg med bilder och liknande eftersom de såklart ligger på den privata datorn.

Så varför har jag inte den privata datorn här (med lyxigheter som msn, spotify och itunes) istället för hemma med Johan? För att jag helt enkelt inte orkar släpa runt på två datorer den dagen som jag måste ha båda med mig hem. Skulle du?

Men jag saknar verkligen min dator, där jag har mina bilder och min musik. Känner mig en gnutta ofullständig utan den, hur ofriskt det än må låta. Men men, nu vet ni ialla fall varför.

Igår var vi på bröllopsfest, det var en VARM kväll med en hel del skratt och massor av kärlek! Finns det något så fint som två människor som är genomkära. Det syns liksom i allt de gör, när de pratar med goda vänner, när de rör vid varandra lite lätt och när de går genom rummet. Det är något speciellt med två personer som älskar varandra så djupt att det strålas ut på omgivningen. Kärlek.

Det ordet är också det ord som beskriver festen på bästa sätt, kärlek. (jag minns den ljuva tiden...)

Hihi, vid sånna här tillställningar börjar jag såklart tänka tillbaka på mitt bröllop, den lycka som stålade genom mig då och den obegränsade kärleken som bodde i mitt bröst. Det bästa av allt är att jag idag måste helt ärligt erkänna att jag fortfarande känner mig lika lycklig och fylld av kärlek. För vem skulle kunna ana att kärleken är så stark att den håller trots att "vardagen" är på skilda håll? Hade någon sagt till mig att jag skulle vara borta från Johan och Elvira i 8 månader den dagen vi gifte oss, så skulle jag nog ha svarat omöjligt. Men jag känner nu att det är möjligt. Det ger oss också en möjlighet att gå vidare i vårt gemensamma liv, något som inte hade varit möjligt med ett sommarvik i Luleå/Piteå/Boden.

Visst är det ju tungt, vad föreställde ni er egentligen, men det går.

Just nu njuter jag faktiskt av att min dotter ligger i rummet brevid och sussar sött. Hon ska vara med mig fram till på lördag, då vi ska åka hem till Johan igen. När jag alldeles snart kryper ner i min säng så kommer det vara under konstant lyckorus eftersom jag kommer kunna somna genom att titta på henne. Mitt älskade troll!

Kärlek