Men om jag nu skulle se tillbaka på de fyra veckorna i Nyliden så måste jag nog säga att det bästa av allt var att jag fick träffa min bror! Jämt när han är hemma så sitter man uppe in i det längsta, för man vill inte att dagen ska ta slut och att han åter igen ska vända hemmåt mot Karlskoga... Men han bor där och vi bor här, thats life.

När jag var liten så var han min stora idol, jag minns fortarande de gånger som han tog sig tid och lekte med mig, ibland byggde vi lego och ibland var han med i mörkerkurragömma (vilket var den stora grejen hos alla barnen i Nyliden när jag växte upp). Ni anar inte vad stolt jag var när jag dessutom fick vara i samma lag som honom :). Men de gånger som jag kände mig mest stolt av alla var när jag fick åka i hans otroligt fina bil. Joakim hade då en svart mercedes, som var omtalad, det ska ni veta. Å en gång så kom han och hämtade mig på skolan, ojojoj. Minnen, de är mig så kära.

Så lite sentimental ska man också vara ibland, jag älskar min bror, äh jag älskar ju hela min familj, de är ju min grund och utan en stadig grund kan man ju inte bygga ett stadigt hus.

Ensam är jag stark, men tillsammans är vi oslagbara!