En vecka i Turkiet, på femstjärnigt hotell och all inclusive... Ingenting kunde gå fel, eller?

Vi har haft en underbart avkopplande vecka, med sol, bad och god mat. Ingen i sällskapet drabbades av turist diareé eller liknande åkommor. Men veckan kunde inte ha avslutats sämre.

För för lite mer än två dygn sedan så upptäckte vi att Elvira började bete sig som om någonting inte var bra, vi var på en restaurang och åt när Elvira började sova väldigt oroligt och gnydde mer än vanligt. Jag och Johan åt upp snabbt och tog oss till hotellrummet. På vägen hem huttrade hon och var varm.

På hotellrummet tog det inte lång stund innan lilltjejen kräktes upp i princip allt som kunde finnas i hennes lilla mage. Vi tyckte att allt tydde på att hon hade fått solsting. Varpå alvedon och vätskeersättningskurer påbörjades. Natten genomleds med en kräkning till men annars okej. Dagen efteråt stannade vi inomhus och fortsatte alvedon och vätskeerstättningskuren. Mot kvällen verkade hon piggare och vi gick och lade oss med tanken, "imorgon är hon som vanligt igen".

Tyvärr så blev det inte så. Vi vaknade av att hon lågoch huttrade mellan oss och att hon var blå om händer och fötter. Vi ringde receptionen och bad om öppettiderna för hotellets doktor. De kunde inte svara på när doktorn skulle komma in men de skulle skicka upp en sköterska. Efter att ha tagit en titt på Elvira och tagit hennes temp (39.4) så gav hon oss rådet att åka till barnsjukhuset inne i antalya.

Sagt och gjort, jag, Johan, Ova, Lise och Elvira åkte iväg. Klockan var då runt tio.

Vi fick komma direkt in till undersökning, sen blev vi uppskickade till ett rum på 5e våningen, där Elvira blev kopplad till dropp. Dagen förflöt och vi fick veta att hon hade drabbats av urinvägsinflamation, MEN de kunde inte avgöra hur "svår" den var. Det blev så att vi fick stanna över natten och med antydan om att vi mest troligt skulle bli tvugna att stanna kvar, EFTER att vårat plan skulle lämna Turkiet. Johan åkte tillsammans med Ova och Lise tillbaka till hotellet och packade våra saker och återvände sedan ensammen tillbaka till mig och Elvira.

Elvira hade tidigare på dagen fått antibiotika intravenöst och hon klarade sig strax över 12 timmar från senaste alvedon innan febern återvände (runt 5 i morse). Klockan 8 på morgonen kom doktorn och berättade för oss att bakterieodligen som de hade gjort på urinet fortfarande inte var klart och att de hemskt gärna ville att vi skulle stanna längre. Men hon frågade också om vi trodde att vi skulle klara av resan hem med den långa restiden. Vi ansåg att vi också kunde ge alvedon mot feber likaväl som de på sjukhuset kunde och dessutom ville vi så gärna åka hem.

Sjukvården var det absolut inget fel på men att vara i ett annat land när ett barns blir sjukt är inte speciellt kul. Jag tror inte att jag någonsin har kännt mig så liten, så maktlös.

Vi hade i alla fall i bakhuvudet att OM vi skulle bli tvugna att stanna längre än restiden så skulle sos international gå in och boka om resan och fixa hotell, allt tack vare att vi hade en hemförsäkring. Så alla ni som ska ut och resa, har ni inte hemförsäkring, SKAFFA EN!

Hur som helst, vi visste fortfarande inte om vi skulle få åka hem eller inte, klockan var då kvart i tio. Tjugo över elva var sista inchekningen på flygplatsen och resan dit från sjukhuset skulle ta ca 20 minuter. En kvart senare kommer sköterskorna in, som inte kunde engelska, och börjar ta bort nålen i Elviras hand (droppet hade de kopplat lös tidigare). Vi hade fortfarande inte fått besked om vi skulle få åka hem eller inte, men vi hoppades innerligt. När sköterskorna var klara kom en kvinna från avdelningen för utländska försäkringar (som fanns på sjukhuset) och förklarade att vi skulle få åka hem och att det enda som saknades var betalningen. Efter lite krångel med den så fick vi ambulansskjuss till flygplatsen. Vi klev in på flygplatsen ganska precis klockan 11. Alltså 20 minuter innan sista inchekningen.

Efter inchekningen så flöt allt på som i en dröm. Och nu sitter jag i Viksjö, Elvira fick alvedon sist klockan 4 och är än inte i behov av en ny och jag ska alldeles strax krypa ner i sängen.

JAG KAN INTE FÖRSTÅ ATT JAG ÄR HEMMA!

Ni anar inte hur skönt det känns!