Jag är nu tillbaka, från VFU, innevecka och påskledighet.

VFUn kan bara sammanfattas med ett enda ord (egenligen hur många som helst men ändå) underbart! Det är detta jag vill bli, det är detta jag vill jobba med, det här är min grej! Å vet ni vad, om ett år är jag klar, jag längtar såå!
Studierna går bra, jag ligger i fas och det har aldrig tidigare varit så skönt att plugga, saker och ting blir klara i tid och tentorna avklaras en efter en. Under praktiken gjorde jag omtenta i psykiatri, fick VG på den.

Men VFUn och efterföljande innevecka har gjort att jag har kommit till insikt i en fråga som någon gång då och då har gnagt i mitt bakhuvud... Jag har bestämt mig för att så länge som vi har små barn som behöver lämnas och hämtas på dagis så ska vi INTE jobba 100% båda två. För snacka om att dagarna försvann fortare än de kom! Vissa dagar han jag träffa min lilla underbara dotter i hela en och en halv timme innan snutt skulle sova. EN OCH EN HALV TIMME! Tiden när snutt sov ägnades åt att försöka få lägenheten i något så när brukbart skick igen och sen stupa ner i sängen. Vi kan väl sammanfatta det hela med att jag och min familj fick inte så mkt quality time. Därför bestämde vi oss för att vara HELT lediga över påsken och dagarna innan. Vi åkte ner till Stockholm, kände på våren lite, visade upp oss och njöt av ledighet. Vi åkte hem, städade undan efter byggarbetarna som varit och hälsat på, packade upp och packade ned. Vi åkte till Örnvik och spenderade påsken i fjällen med supermys och godkänt väder (vi han bli lite solkyssta allihopa i alla fall).

Nu? Veckan har ägnats åt att komma på fötter, sparka igång skolan igen och faktiskt börja träna. Vårruset närmar sig med stormsteg, men vad som är ännu närmre är Annas återkomst till Sverige, vilket innebär att jag får en joggarkompis och vi får en inneboende (tills lägenheten blir tillgänglig). Om jag känner Anna rätt så kommer jag behöva lite grundträning innan vi ska dra iväg tillsammans, så igår bar det iväg. Totalt 42 minuter var jag ute, 6 minuter rask gång 16 minuter jogg i ett svep, vila lite, lite mer jogg och avslutningsvis rask gång. Jag var samtidigt hundvakt åt Dexter så han fick följa med ut på turen, ganska peppande faktiskt, att ha med någon som JAG fick peppa, istället för någon som får peppa mig. Jag fick med andra ord övertala den lilla stackaren att springa vidare otaligt många gånger, vilken egoboost! När jag kom hem avslutade jag passet med 90 situps av varierande karaktär, 16 armhävningar och 40 sånadära när man står på alla fyra och sträcker ut han och ben i diagonal (såg på nyhetsmorgon igår att de är bra övningar för ryggen och eftersom jag inte alltid sitter på bästa sätt så är det ju knappast en nackdel att stärka stackars lilla ryggen lite nu och då...)

Men något som jag tänkte på medans jag var ute och skakade på fläsket lite, TÄNK  om jag hade en hälsocoach, TÄNK! Jag menar, om jag hade min egen lilla Anna Skipper här, skulle det då vara några problem att bli hälsosam? Nej, jag tror inte det. Två männsikor skulle tillsammans med hälsolandslaget få ett sundare liv på 9 veckor och det verkade gå bra för dem båda. Vet ni, det skulle det göra för mig med! Om någon sa till mig; träna såhär; ät det här; går det här. Då skulle jag göra det utan några större invändningar. MEN när man ska vara sin egen hälsocoach, planera vilket tillvägagångsätt som man ska gå efter, planera vad som ska tränas osv. så är det inte så konstigt att motivationen dimper i backen lite väl ofta. För all energi riktas inte på det som jag egentligen skulle vilja rikta den på (själva utförandet av träningen och själva matlagningen) utan den går åt till att planera all skit som ska göras. Så, den som känner sig som en vänlig själ och tycker att den dära Sofia nog skulle behöva bli lite hälsosammare, bli min hälsocoach, eller skaffa en åt mig, då jävlar, då ska ni få se på resultat! :)

Jo, för att alla (?) nu ska veta om det så jag inte kan backa ur så ska jag som vanligt delta i vårruset men jag har också bestämt mig för tjejmilen... Någon som vill hänga på?

och för er som har missat det, jag kan numera stolt säga att jag har åkt Dundret runt, 3 mil på längdskidor. Jag var otränad men jag tog mig runt, så tro mig, viljan finns!