Min intention när jag satte mig här vid bloggen idag var att berätta lite om mina första två dagar på VFU:n men något annat dök upp som jag känner mer för just nu.

Jag har fått en kommentar från en ny person på min blogg idag och nyfiken som jag är måste jag ju undersöka närmare vem som tittar förbi. Jag kom in på Maddos sida, en kompis till Kickan nere i Göteborg. Jag skummade igenom hennes sida lite och fastnade på ett inlägg om döden... Hon hade i det inlägget länkat till en vän som just nu går igenom något som jag bara inte kan förstå! Ena dagen bloggar hon om lycka, om hur livet är så underbart, om planerade förlovningar och om sin kärlek. Andra dagen bloggar hon om djup sorg, sorg över att hennes soulmate har gått bort.

När jag sitter där och läser så trillar tårarna på rad, de byggs upp till en liten fåra längst med mitt ansikte och jag kan för mitt liv inte förstå att jag för inte mindre än 30 minuter sedan gnälde på min man, varför ska jag göra det? Varför kan man inte bara få älska varandra och vara glad för alla minuter som man får spendera med varandra? För en dag tar det faktist slut, det är inte ett kanske, det är så! Vi kan alla hoppas att det är precis som Johan säger (fter att ha läst livsödet hos denna man och inser att jag inte tänker släppa honom ur mitt krampaktiga grepp som jag fattat runt hans hals) du kan vara lugn, jag tänker inte lämna dig, inte då på 80 år.

Men visst, jag skulle nog inte kunna leva med tanken att varje dag kan vara den sista, men jag får i alla fall en tankeställare, behöver jag verkligen ställa alla "krav" som jag gör? Eller kan jag kanske nöja mig att älska honom? För det vet jag ju, att han älskar mig.

Vad jag försöker säga, alla diskussioner kanske inte är nödvändiga att ta, det kanske är viktigare att älska varandra villkorslöst.

Jag älskar dig Johan, jag ser verkligen fram emot att förtsätta med det i 80 år till!