Saknad
2009-11-05 -|- 13:53:33Jag har den senaste tiden kommit fram till en sak om mig själv, jag är en människa i stort behov av sällskap. Utöver det vanliga känns det som ibland. Jag vill gärna plugga tillsammans med någon, bara sitta brevid och ha någon att lyfta saker med lite nu och då, jag vill helst inte behöva dricka kaffe i ensamhet och jag tränar helst i sällskap med någon.
Eftersom jag idag inte har en enda lektion på schemat och med andra ord en massa tid som är helt upp till mig själv att styra över så får jag lite lätt andningssvårigheter. Ensam, i mitt lilla boende med endast katterna som sällskap. Brrr.
Istället för att uthärda en sådan hemskhet så tog jag imorse mitt pick och pack och pallrade mig till c-huset, ljusgården närmare bestämt. Här är det alltid folk, nästan på dygnets alla timmar vilket ger mig tillfälle att titta på hur olika människor beter sig och vilka som hänger med vem. En förhoppning är också att stöta på någon som jag känner, i alla fall lite så jag får en chans att prata en liten stund.
Nu är klockan kvart i två, jag har suttit här hela förmiddagen med avbrott för lunchmöte med FSAstud (som drog ut på tiden lite) och än idag så har jag endast lite kort pratat med en representant från luleå studentkårs styrelse. Jag har bjudit både min man och Jenny på en kopp kaffe men ingen av dem har haft möjlighet att komma förbi, Anna hade också fullt upp idag.
Vet ni vem jag saknar? Som alltid fanns där när umgängesmätaren blinkar och varnar för tomhet? Gissa?
MALOU!
Var är du min kaffepolare, min ljusgårdshängare, min alltid tillgängliga och otroligt positiva Malou?
I Växsjö, var annars? Varför måste Sveriges land vara så jäkla långt och varför kan inte pluggbubblan med alla goda vänner i närheten stanna kvar för alltid?
Jenny har tidigare pratat om att hon saknar att ha en klass, att få "hänga" med en samlad kurs mer än en vecka/månad, jag har inte kännt samma behov som henne i den frågan, förutom nu. Jag har ju haft en klass, min gamla klass, som jag stött på lite nu och då och språkats lite med. Men nu har i princip alla flytt sin kos (förutom vissa såklart) och kvar är vi, de tre musketörerna (Jag, Jenny och Petter), men alla dagar räcker det faktiskt inte till.
Nåja, slutkardemumman är att jag sitter här, ensam, och saknar Malou :|
Puss å kram på dig!
Det blir sådär när man som du ALLTID har något på gång. Är de inte skola så är de jobb, eller nån resa till nyliden, eller nått engagemang, eller nån träning. Jag vet exakt hur det är för innan jag fick Jakob var jag precis lika dan. Skillnaden mellan oss är att jag då jag fick Jakob bestämde mig för att ändra livsstil helt å prova att bara vara mamma å inte hålla på med en miljon andra projekt, medan du blev mamma vid sidan av alla projekten. Att du orkat är beundransvärt! Men tror också det är viktigt att nån gång i livet stanna upp å bara andas. Att vakna upp en dag å inte ha något planerat utan bara ta dagen som den kommer. Det är skitsvårt då man inte är van å det kryper i hela kroppen, men jag tror ändå det är bra med sånna dagar.
Jag har ju till å med blivit så knäpp att ja tror att jag ska gå hemma i sommar, tidigare tänkte ja ju jobba hela sommaren men vi har kommit fram till att vi vill få en sommar tillsammans som familj, det har aldrig hänt förut. Vi går alltid om varandra å jag har inte vart ledig en sommar sen jag var 14 år. Kommer kännas helt konstigt. Men ändå bra, hoppas jag! =)
Tjohejs!
Åh saknar dig oxå så mycket, att man alltid bara kunde komma upp på lite kaffe eller leta reda på dig i skolan för lite trevligt sällskap eller lunch...
Här e det lite ensamt, inte alls så nära till så många fina människor. Men ajg börjar lära känna folk nu och har faktiskt skaffat mig lite kompisar. (inte lika bra som du såklart, men ändå..)
Får se vart det bär av för mig efter januari...
