Idag fyller pluttan 2 år, vilket betyder att vi har varit föräldrar i 2 år.
Kan någon annan förstå det, att VI har varit FÖRÄLDRAR i två år? Det är en jäkligt märkligt känsla när man väl stannar upp och tänker på det. Vi har haft ansvaret att under två års tid forma vårt barn, å om jag får säga det själv tycker jag att vi har lyckats ganska bra.
För ett och ett halvt år sedan såg jag fram emot denna tid med skräckblandad förtjusning, jag tänkte på alla saker som vi skulle kunna göra tillsammans jag och min dotter. Att måla, att pyssla, att leka, att upptäcka, att lära, osv, listan kan göras lång. Men jag såg också framför mig konflikterna, reglerna och allt annat som åligger en förälder att gå igenom tillsammans med sitt barn (då tänkte jag inte bara på just denna ålder, utan i allmänhet skapandet av barnets värderingar och moral). Men av någon märklig anledning har ett tillfälligt lugn lagt sig. Det är som att verktygen som krävs i olika situationer bara kommer till en och det verkar också funka. Självklart kommer det situationer ibland som jag funderar över om jag verkligen agerade på rätt sätt eller inte, men det är nog oundvikligt i stridens hetta.
Så jag har börjat känna ett visst lugn inför framtiden också, dessutom är ju tonårsperioden så långt borta än så den är då verkligen ingen idé att börja fundera över vilket förhållningssätt vi ska ha då ännu.
Nej, jag säger då de, NJUT.
Njut av varje ögonblick med ditt barn, oroa dig inte för framtiden för den kommer sen, bry dig om nuet.

Å sen ska det ju tilläggas att vi har ju den underbaraste lilla tjej av dem alla, så hon gör det ju inte allt för svårt för oss att lyckas :)

Imorgon väntar en dag med fältstudier och (ja faktiskt Birgitta :)   ) städning. På torsdag kväll kommer svärföräldrarna och svägerskan så det är på sin plats med rena golv i alla fall!