Vissa dagar känns det bara så jäkla orättvist, jag fattar faktiskt inte varför.

Till att börja med, min praktik, jag har trivts så bra, det har varit en superplats för mig. Snabba insatser, rutiner, mycket att lära. Men förra veckan blev min handledare sjuk och mitt tillskott av patienter tog stopp med det, jag fortsatte såklart att arbeta med de patienter som jag redan blivit tilldelade. Det enda negativa med det var att hela förra veckan var för dem i princip "onödigt" med insatser, ur arbetsterapeutiskt-ortopedisk synvinkel alltså. Så mina åtgärder med dem kändes mer bara som åtgärder som jag gjorde för att ha något att göra.
Min handledare återkom i måndags och jag tänkte "nu jäklar blir det åka av", pyttsan. I princip har hela avdelningen tömts i slutet på förra veckan och nu i början på denna och de som har inkommit ligger antingen och väntar på op eller ligger på op. Så först imorgon får jag en ny pat igen. Så dessa två dagar har helt klart varit seeeeega. Jag har ju fått följa med andra arbetsterapeuter och fått lite småuppgifter då och då, men det känns som om jag står och stampar. Vilket är ytterst frustrerande när jag verkligen vill tillgodogöra mig varje minut ute i verkligheten som jag bara kan för jag tycker ju att det är så kul!
Så att sitta där i studentrummet när p och j har fullt upp och knappt har tid att gå på fikat kan vara en riktig plåga, speciellt eftersom många minuter ägnas åt att bara låta tiden gå. Jag har använt tiden lite till att börja jobba med några av de uppgifter som vi ska göra under praktiken men jag hade hellre jobbat arslet av mig på kvällarna för att hinna med uppgifter istället för att göra dem under den tid som jag sitter ute på Sunderbyn. JAG VILL JU JOBBA!

Mitt andra mörka moln som fördunklar mitt sinne är känslan av att bli vald sist. Ni vet, 8 bast, skolrast, fotboll, två personer väljer lag, i slutändan är det bara du som står där kvar. Pissig jäkla känsla. Ni som inte har varit med om det själva kan kanske föreställa er. Jag kommer dock inte ihåg sådär tydligt om jag varit i den sitsen förut men just nu har jag den känslan i alla fall. Vilket lag ska jag då väljas till? Jo det är det som är det sjukaste.
Vi ska skriva C-uppsats efter jul som många av er kanske vet, jag mitt dumma arsle trodde att vi skulle fundera ut VAD vi ville skriva om (som man tycker verkar intressant och kanske i framtiden skulle vilja jobba vidare med) och sedan hitta någon jämlike att skriva MED. Men jag har visst missuppfattat det där helt, till en början tänkte jag att det bara var ett fåtal i klassen som tänkte att det var viktigare VEM man skrev med och inte om VAD och valde att blunda lite för det faktumet, jag tänkte att, nåväl bara jag och min partner är intresserade och brinner för ämnet så kommer det bli en kick ass uppsats i alla fall. MEN nu verkar det som om de flesta runt omkring mig redan har hittat NÅGON att skriva MED, men de vet inte riktigt vad de ska skriva OM. Vem står då kvar? Jo jag. Jag vet vad jag är intresserad av och vad jag kan tänka mig att skriva om men det verkar som om jag och den andra som känner sig precis som mig kommer få prestera tillsammans. Förmodligen kommer det också vara så att vi inte kommer ha så stort val vad gäller VAD vi vill skriva om eftersom vi förmodligen kommer vara de enda två som är kvar och måste således kompromissa, även om jag skulle vara intresserad att skriva om fallprevention och min partner skulle vara intresserad att skriva om arbetsterapi i skolan.

Men nu har jag kommit till det stadium där jag känner att det inte spelar någon roll längre. Jag tycker bara inte om känslan av att känna mig som "the leftovers", jag trodde att jag var intressantare än så. Det är helt enkelt bara mitt självförtroende som har fått sig en stor fet jävla smäll. Men men, jag hämtar väl mig från det också, as I allways do...

/S


PS triviala bekymmer i know, men i oss alla bor det en jävligt osäker person som på ett eller annat vis söker bekräftelse... DS