Bah! Vart tog mitt gamla liv vägen?!
2010-02-08 -|- 02:09:09Jag undrar om jag verkligen tänkte igenom det här med att jobba riktigt ordentligt innan jag tackade ja... Jag tror att dollarteckena var för många så jag såg nog inte helt klart.
Nåja, jag har det inte så tokigt där jag är, en skön säng, oftast färdig lagad mat, badtunna på tomten, skidspår runt hörnet, gym på jobbet och supertrevligt arbete. Så det är inte det att jag inte trivs här, men jag saknar där.
Jag saknar den dagliga lunken med min familj, jag saknar mina få men mycket kära vänner, jag saknar närheten till allt, jag saknar vitamindryckerna som jag lyckades förälska mig i just innan jag åkte (å i urskogen ska ni tro, där finns inte sånna moderniteter, det finns ju knappt hårfärger på affären...), jag saknar mitt hem, mina kläder, min arbetshörna, mina katter. Ja jag saknar en hel del.
Så nu vet jag hur det är att veckopendla. Inget man vill göra för evigt, men jag tror att det går att genomföra under en begränsad tid.
Hur är det med mig annars då? Varför hör jag aldrig av mig?
Jo, jag mår bra, jag jobbar mer eller mindre varje dag , med några lediga dagar här och där, när jag inte jobbar så pluggar jag, å när jag inte gör det så tränar eller sover jag. Varför är det så? Jo jag har en möjlighet att jobba 100% i februari, vilket jag tog, jag pluggar c uppsats på 50% och har kvar en sak från förra kursen, så mina timmar går åt utan att jag ens märker det själv. Så jag hinner inte med så mkt roliga saker längre (Dessutom har min älskade dotter varit här veckan som varit och det gav mig inte så speciellt mycket mer med tid, men det fyllde mig med kärlek!).
Men idag hände det, jag tänkte att nä, nu vill jag göra nått kul. Så jag började sy en tunika, vi får väl se var det hela slutar, men såhär efter första provningen så kan jag säga er, den behöver sys in en hel del... Det som är det roligaste med det hela är att när jag beställde mönstret och mätade mig själv så skulle jag ha strl 46, men eftersom jag verkligen inte har det i vanliga fall så kompromissade jag med en 42a... vilken jäkla tur att jag inte tog 46an.
Jag ska lägga upp bilder på den sen när den är klar och när jag gjort klart skoluppgiften och får över lite tid som jag verkligen kan unna mig.
Puss och kram på er! Jag vet att ni finns där ute, men jag vet inte hur ni har det eftersom jag inte ens har tid att läsa bloggar längre....
Nåja, jag har det inte så tokigt där jag är, en skön säng, oftast färdig lagad mat, badtunna på tomten, skidspår runt hörnet, gym på jobbet och supertrevligt arbete. Så det är inte det att jag inte trivs här, men jag saknar där.
Jag saknar den dagliga lunken med min familj, jag saknar mina få men mycket kära vänner, jag saknar närheten till allt, jag saknar vitamindryckerna som jag lyckades förälska mig i just innan jag åkte (å i urskogen ska ni tro, där finns inte sånna moderniteter, det finns ju knappt hårfärger på affären...), jag saknar mitt hem, mina kläder, min arbetshörna, mina katter. Ja jag saknar en hel del.
Så nu vet jag hur det är att veckopendla. Inget man vill göra för evigt, men jag tror att det går att genomföra under en begränsad tid.
Hur är det med mig annars då? Varför hör jag aldrig av mig?
Jo, jag mår bra, jag jobbar mer eller mindre varje dag , med några lediga dagar här och där, när jag inte jobbar så pluggar jag, å när jag inte gör det så tränar eller sover jag. Varför är det så? Jo jag har en möjlighet att jobba 100% i februari, vilket jag tog, jag pluggar c uppsats på 50% och har kvar en sak från förra kursen, så mina timmar går åt utan att jag ens märker det själv. Så jag hinner inte med så mkt roliga saker längre (Dessutom har min älskade dotter varit här veckan som varit och det gav mig inte så speciellt mycket mer med tid, men det fyllde mig med kärlek!).
Men idag hände det, jag tänkte att nä, nu vill jag göra nått kul. Så jag började sy en tunika, vi får väl se var det hela slutar, men såhär efter första provningen så kan jag säga er, den behöver sys in en hel del... Det som är det roligaste med det hela är att när jag beställde mönstret och mätade mig själv så skulle jag ha strl 46, men eftersom jag verkligen inte har det i vanliga fall så kompromissade jag med en 42a... vilken jäkla tur att jag inte tog 46an.
Jag ska lägga upp bilder på den sen när den är klar och när jag gjort klart skoluppgiften och får över lite tid som jag verkligen kan unna mig.
Puss och kram på er! Jag vet att ni finns där ute, men jag vet inte hur ni har det eftersom jag inte ens har tid att läsa bloggar längre....
Kommentarer
Postat av: Hanna
Åh vad roligt att få ett livstecken från dej!! :-)
Trackback
