Ja, så kom det utlovade inlägget :)

Nu har jag startat min skidsäsong och resan mot under 5 timmar på Dundret runt den 27e Mars :)

Spåret som jag åker på i Nyliden är ett bra intervallåkarspår. Lång ganska flack utföslöpa till att börja med, lite blandad terräng, lång och "brant" på sina ställen uppförslöpa, flackt med små utförslöpor och sedan klart. Totalt 1,5km. Idag blev det alltså tre varv.

Första gången jag åkte blev det också tre varv, någon av mellandagarna. Det gick sådär, halvdåligt fäste men mentalt på topp. Det kändes som om jag skulle kunna åka hur många varv som helst, men tre fick räcka. Jag tror att det gick så bra då (mentalt) eftersom de sista jag gjorde innan jag ställde undan skidorna förra året var att åka Dundret runt. Som för mig tog lite mer än 5 timmar. Så jag antar att det låg kvar som någon slags referens och därför kändes 4,5km som mer eller mindre ingenting.

Två av tre varv var Johan med mig och gav mig tekniktips vilket jag tyckte var helt okej. Själv tyckte jag att jag mer eller mindre "gick" fram i spåret istället för att åka, så teknikmässigt kändes det inte alls bra.

Andra gången jag åkte, på nyårsafton, så blev det bara två varv (3km), jag kände tidigt att fästet var = 0 och humöret var inte på topp när jag började ens. När jag bad Johan åka bakom för att se att det verkligen inte gav något fäste (eftersom jag redan vid första passet påpekade att jag hade dåligt fäste och att spannet kanske behövde ändras, då jag gått ner i vikt endel sedan skidorna köptes) med det spann som fästvallan var lagd på. När jag påbörjat min vandring uppför alla backar börjar Johan prata om min teknik och att jag kanske inte gjorde riktigt rätt vilket ledde till att jag blev förbannad. Jag bad honom vara tyst tills vi var på toppen. När jag väl plågat mig upp för backarna och titt som tätt tappat fästet ber jag min älskade man att inte ge mig tekniktips mitt i en stigning. Jag tror budskapet gick fram...
Vi konstaterar att spannet nog måste ändras, trots att min teknik inte är fulländad (såklart, jag har på två års tid åkt totalt 4,2 mil vara 3 var på en och samma dag och då användes ingen som helst teknik KAN jag LOVA! Innan det minns jag knappt när jag åkte sist, å framförallt inte hur min teknik såg ut då). Sedan åker jag hem, passet hade helt enkelt käckt mig mentalt, kroppen hade nog orkat mer, men det var mentaliteten som svek.

Idag har jag åkt ytterligare 4,5km skidor, vallat var nästan perfekt, kroppen kändes relativt bra men jag blev lite kall andra hälften av passet. Tiden för passet blev ungefär 30 minuter +- några minuter. Johan hade klocka men inte jag och han kom in ca 40 minuter efter mig, så jag räknade på det viset ut min tid. Mentaliteten var med mig idag och de två sista varven åkte jag med musik i öronen vilket gav en bra pepp tycker jag.

Första varvets teknik kändes bra, jag orkade nästan hela stigningen och pustade ut i utförslöpan. Jag orkar inte staka så mycket som jag skulle vilja och jag använder inte överkroppen så mycket som jag borde, men det kommer väl. Roligast på hela spåret är när man varvar, då lägger jag på lite extra krut (nedförslöpan kommer direkt efter varvningen) för att det är en lätt sträcka + att visa upp sig från den fina sidan för de åskådare som kanske finns. OM någon står och tittar så vill jag ju att det ska se bra ut :) Det bästa är när jag sedan kommer in och pappa säger att det ser bra ut när jag passerar, beröm sitter aldrig fel och just i detta fall sträcker jag lite extra på mig :)

Jag valde att lämna skidorna i Nyliden, jag känner mig inte riktigt säker för Ormberget ännu, så de två nästkommande veckorna ska jag ha ett annat fokus på träningen, jag vet bara inte vad. Ska jag fortsätta som innan jul, med mina pass som verkligen gav mitt självförtroende en boost eller ska jag fokusera på pass som optimerar min skidåkning... Hjälp någon?

Nåväl, vi vet alla att för att göra bra ifrån sig på träningen så krävs energi, som vi får genom mat och SÖMN, så nu ska jag ägna mig åt det sistnämnda.

Natti natti