Ja, nu sitter jag här igen, med artikeln nära brevid och överstrykningspennan i högsta hugg.
Det är alldeles tyst i huset, båda hundarna ligger vid mina fötter och halvsover. Katterna går runt i huset och gör något, vad vet jag inte. Jag har precis hämtat mig en kaffekopp i köket, där jag längtansfullt tittade ut över lägdan mot solen och mot vinterlandet.
Pappa, Joakim och Johan är ute med skotrarna och hämtar timmer i skogen tror jag, mamma och Elvira är ute, sist jag såg dem båda var de nere vid stortallen, de gick ner efter vägen.
Jag sitter här och tycker lite synd om mig själv då jag inte kan göra alla andra sällskap, samtidigt som jag trivs ganska bra att sitta ensam i tystnaden. Men det här är ju faktisk min sista pluggjul och det är ju faktiskt något att lägga på minnet. Det kommer inte alltid vara såhär.

Nåja, min sista plugghelg är väl att ta i, om allt går som jag vill så kommer jag ju läsa två år till, med det blir först när jag har jobbat ett tag, eller om jag inte får något jobb till hösten.

På tal om något helt annat.

Igår var det vår bröllopsdag, två år sedan så gick vi nedför gången mot altaret, med nära och kära runt omkring oss. När jag tänker tillbaka på vår dag så måste jag bara säga att det var magiskt, sagolikt, underbart, lyckligt och glatt. Jag vill åter igen tacka alla som var där och gjorde vår dag så minnesvärd!

Hur firade vi vår dag då? Hm, med en puss. Å bad i tunnan med min familj. It´s as simple as that. Om tre år till kanske det börjar vara dax för ordentliga firanden, men just nu lever vi fortfarande med det riktiga firandet färskt i minnet så det krävs inte så mycket mer än det.

Nu ska jag återgå till min artikel. Glad lördag på er allihopa, om två dagar är det tillbaka till vardagen (jag längtar faktiskt lite).