Det slog mig just hur konstigt mitt liv är just nu.
Här sitter jag klockan tre på natten och börjar känna mig redo för sängen. Om tre timmar lite drygt ringer väckarklockorna här i detta huset för herr och fru Stenman som ska iväg till jobbet. Då de med all säkerhet har sovit 6-7 timmar. Själv kommer jag ställa klockan på 11-12 någonting. Ställa klockan för att vakna mitt i dagen, har ni hört nått så tokigt?
Jag hinner ha ca 1 telefonsamtal med min man och dotter per dag, oftast ett inte alls för långt samtal, där det mest väsentliga hinner bli sagts. Det mesta vi har pratat med varandra i veckan var nog i förrgår då vi hittade passaten och mer eller mindre slog till på en gång.

Pappa ser jag någon gång lite sådär snabbt i förbifarten, när vi båda råkar vara på jobbet samtidigt. Eller om jag kommer in tidigare för att sitta på jobbet och plugga eller för att träna. Mamma är nog den jag träffar mest, henne sitter jag oftast hos när jag vill plugga på jobbet och idag följde jag henne till och med till Arvidsjaur. Men bara för att jag träffar henne mest betyder inte det att jag träffar henne speciellt mycket heller.

Så min familj under denna tiden har nästan varit mina arbetskamrater, jag har träffat dem mest under denna tiden och jag har också fått uppleva känslan av att vara en i gänget på en arbetsplats. Ett kugghjul i maskineriet. Jag har lärt mig otroligt mycket, bland annat hur viktigt det är med kommunikation och vad som händer när kommunikationen inte fungerar. Jag har fått lära mig att man kanske inte kan vara bästis med alla på en arbetsplats, men man kan ändå fungera tillsammans och arbeta tillsammans. Jag har lärt mig att människor reagerar olika under stress/press. Jag har lärt mig att baka pizza, tappa weissbier och byta vatten i en buffévagn. Jag har sett en del av min egen arbetsmoral, jag har skrattat tills jag fått ont i magen, jag har svalt ett par repliker och jag har de två senaste dagarna på jobbet inte småätit en massa.

Ja, som ni förstår har jag lärt mig en jäkla massa, jag har dessutom trivts, jag har haft skitroligt. Det enda tråkiga och det som varit mitt ständiga dåliga samvete det är min familj, min älskade man och min älskade lilla tjej. Det värker verkligen i mitt hjärta när jag tänker på alla de timmar som jag har förlorat tillsammans med just de två.

På söndag stämplar jag i alla fall ut för sista gången denna säsong, med lite sorg i hjärtat ändå, för jag kommer att sakna alla skratten, de underbara människor som jag arbetat med och den lilla intrigsföljetången som faktiskt har utspelat sig under säsongen. Jag kan inte annat säga än att det har kryddat tillvaron litegrann. 

Men allt finns kvar i mitt hjärta, dessutom kommer jag bära med mig en del av jobbet i ett helt år framöver eftersom till och med jag fick en stegräknare och ska nu promenera från Abisko till Hemmavan (för jobbets räkning).

Så till alla er som funderat på var jag tog vägen. På måndag är jag back in town och jag räknar iskallt med att jag får ett välkommen hem mottagande av största sort ;)

3 Dagar kvar.