Japp, nu är jag här, i Luleå, i mitt hem. Men bara denna veckan, sedan åker jag tillbaka och gör två jobbveckor till. SEN är det klart, finito, all done. OM det inte är så att jag behövs otroligt mycket där borta av någon anledning. Men det tror jag inte.

Nåväl, mycket har hunnit hända här hemma i Lule. Johan har möblerat om, han har tagit hit vår nya tv bänk som vi skaffat oss genom en liten bytesaffär. Den gamla tvmöbeln är i tryggt förvar hemma hos mina föräldrar och sist jag hörde från den så verkade det som om den skulle få flytta in i vardagsrummet där borta. Men just nu vet jag inte den aktuella statusen.

Så i och med att vår fina tvmöbel åkte ut så tappade vi mutcho mutcho med förvaring, så inte nog med att det är en synlig förändring här hemma, det är också en osynlig förändring, som jag blir lika förvånad över varje gång jag öppnar ett skåp eller en låda...

Min lilla älskade plutta har blivit så stor och så förståndig, när hände det? Var var jag då?

Anna har med all säkerhet blivit lite större (hihi, det är inte så ofta man får säga det utan att det låter elakt).

Och det har dumpats ner från himlen en himmlens (ha, så fyndigt) massa snö sen jag var i trakterna senast.

Nå, det var i alla fall en del som har ändrats, men mycket är sig likt, vilket jag tackar och bockar för. Det är så otroligt, fantastiskt, underbart skönt att vara hemma. Hemma hos min familj, hemma bland mina grejor, hemma hos mina vänner, hemma hos mig.

I övrigt då?

Jag mår som jag inte förtjänar. Jag tycker jag har varit sååååå duktig, åkt 140 mil bil och 3 mil skidor, bara nu i helgen, är inte det en prestation så säg!

Vad får jag för det? Halsen från helvetet, den kliar, å inte hjälper det att hosta. Då känns det bara som att jag ska spy. Vad får jag mer? Tätaste näsan i Sverige, stundvis lättar det, men det känns som om det bor någon där inne som verkligen inte vill dela med sig av nått utrymme. Mer då? De blytyngsta benen du kan hitta, jag går till dagis, en promenad som i vanliga fall inte alls är speciellt ansträngande, jag kommer fram och funderar skarpt på att lägga mig på den hårda träbänken inne i hallen och vila en stund, helt utmattad, vill bara soooova.

Som grädde på moset känns hjärnan som en sirapssjö, där signalerna hellre leker och plaskar runt i vågorna istället för att hjälpa varandra att skicka meddelanden mellan tänket och görandet.

Ja, jag sitter här och tycker synd om mig själv. Men hade det inte varit trevligare om jag hade fått vara frisk denna endaste lilla vecka som jag är hemma? Så att jag med glädje hoppat upp ur min nedsjunkta plats i soffan så fort någon frågade om jag ville hitta på nått. Men nej, så är inte fallet. Så till alla i min närhet, jag vill, jag vill, jag vill, men jag orkar inte...

Nåja, imorgon är en ny dag, å vem vet den kanske startar med att leverera ett knippe energi till mig så att jag med duracell fart gör bort alla "jag ska göra det när jag kommer hem" saker som inte har gjorts hitintills.

Puss å kram