så ska jag skaffa fler barn och bo i hus.

Men inte nu. Just nu känns det faktiskt riktigt bra med att få jobba. Att få använda de kunskaper som jag under årens gång har samlat på mig. För detta är faktiskt första gången jag arbetar med något som i alla fall kan liknas med vad jag är utbildad till.

Men jobbet har dock fått mig att börja fundera. Som så mycket annat.

Igår var jag på ett seminarium om samverkan mellan arbetslivet och studietiden. Mycket intressant och mycket viktig fråga. Vi akademiker lägger ner tid och pengar på utbildningar som vi i måga fall inte vet vad vi ska göra av med. Okej jag kanske är lite ute och cyklar när det gäller min egna profession, med tanke på att jag får en legitimation som legitimerar mig att arbeta som arbetsterapeut. Men min fråga är; är det bara detta som jag ska göra? 

Ni som känner mig väl vet att jag vill fortsätta inom ämnet framförallt, inte lika mycket inom yrket som inom ämnet. Jag vill utveckla, jag vill stå där framme och vägleda, informera och påverka arbetsterapeuterna så att de blir mer säkra i sin roll, dels som arbetsterapeuter men framförallt som akademiker.

Men det är där det ofta brister, inte bara för oss, utan för psykologer, för humanister, för socionomer. Var finns jobben som är skräddarsydda för oss?

Om du väljer att utbilda dig på den tekniska sidan så blir du högskoleingenjör eller civilingenjör, inom vilket ämne spelar inte alltid så stor roll, för dessa utbildningar är så väl rotade att arbetsgivarna vet vad de får när de anställer en civilingenjör, de får inte bara de specifika kunskaperna som personen har om sitt specifika ämne utan de får också en garanti på att personen i fråga vet hur man tar reda på fakta, hur problem ska lösas och andra viktiga egenskaper som samtliga arbetsgivare vill ha, oavsett om det är inom bilindustrin, byggindustrin eller skogsindustrin.

Varför är det inte lika självklart vad en akademiker kan bidra med? Att vi med vårt kritiska tänkande, förmåga att analysera och vetskapen om hur människan fungerar både fysisk och psykiskt samt i olika miljöer är en självklar del på varje arbetsplats?

Tänk om alla medelstora företag en dag helt plötsligt skulle vakna upp och säga, "vi behöver någon som kan vägleda oss att ta hand om vår personal på bästa sätt", då skulle jag stå där, längst fram, vinka och studsa och säga: Här! Vi kan! Detta är vi bäst på!

Med vi så menar jag såklart arbetsterapeuter, men jag måste också vara solidarisk och samtidig säga att jag lika gärna skulle kunna säga samtliga akademiker, för de som inte har läst eller har kunskap om just detta område så kan vi, precis som ingenjörerna, använda de verktyg som vi utrustades med under utbildningen för att ta reda på hur problemet ska lösas.

Å det finns så mycket mycket mer att säga, men för er som vill läsa vad Sveriges akademikers centralorganisation tycker om detta så kan ni läsa deras rapport (som seminariet byggde på) här: http://www.saco.se/templates/Article.aspx?id=9282&epslanguage=SV