Så har dagen äntligen kommit! Dagen då jag gör min sista resa utan min familj under mitt vikariat. Det bästa med denna resa är att den bara är tre dagar lång!

Jag ska inte på något sätt säga varken att det varit lätt eller att det varit svårt – det har varit vad det har varit. Det är klart att det har funnits stunder som har varit lättare och stunder som har varit svårare men att säga att hela året har varit lätt eller svårt, det går helt enkelt inte. Det har helt klart funnits fördelar med detta vikariat, jag har fått lära känna helt underbara människor som jag inte skulle ha haft en möjlighet att lära känna annars. Jag har fått möjlighet att se Sverige. Vi har fått en tryggare vardag i och med att jag numera ingår i Sveriges trygghetsstystem (vilket jag inte gjorde tidigare eftersom jag ”bara” varit student). Mannen och Elvira har fått möjlighet att lära känna varandra på tu man hand, vilket de inte har haft möjlighet till att göra tidigare – eftersom vi inte har haft råd med att mannen skulle vara pappaledig. Jag har fått massor av egentid, då jag bara har behövt tänka på mig själv och inte behövt ta hänsyn till någon. Jag plockar också med mig en mängd olika erfarenheter som kommer stödja mig i både arbetslivet och i privatlivet.

På samma sätt som det funnits fördelar så har det också funnits nackdelar… När jag tittar tillbaka på året och då med min dotter i tankarna så har jag inte alls varit med i hennes utveckling på samma sätt som jag skulle ha varit om jag hade varit hemma, ibland känns det som ett rån. Helt plötsligt kommer jag hem och hon visar stolt upp sina färdigheter – färdigheter som jag inte hade en susning om att hon hade eller var med och skapade. Många kvällar har jag legat ensam i min säng och längtat efter min mans varma armar, hans doft och hans trygghet. Många gånger har jag behövt prata med någon som vill/orkar/måste lyssna på mig som förstår mig eller som jag helt enkelt känner mig så trygg hos att jag kan säga vad som helst – utan att det på något vis värderas eller inte värderas utan bara hörs.

Idag var sista gången jag vinkade hej då på perrongen. Elvira grät – men mest för att hon inte han ge mig sitt tuggummi som jag hade sagt att hon skulle ha kvar tills jag klev på tåget. Men ändå – ytterligare något som jag inte kunde göra för att jag var på väg någon annanstans än var de var på väg.

Jag kan inte på något vis säga att detta är sista gången som arbetet och hemmet är på två olika platser, jag är rätt säker på att detta scenario kommer att återupprepas. Men med den vetskap som jag har nu så kommer jag göra mitt yttersta för att vi ska få vara på samma plats. Jag och min familj. Nu ska vi ju dessutom bli fyra i familjen. Men det är ändå som det är – jobben finns inte alltid där man bor. Men som  sagt, jag ska verkligen sträva efter att i framtiden så ska vi vara tillsammans – allihopa!